Att finnas till för andra är sannerligen en balansgång på slak lina. Det svajar och kränger och ibland kan det till och med vara svårt att hålla sig kvar. Att ge utan att kräva något tillbaka. Att verkligen lyssna och försöka vara lyhörd. Att våga vara obekväm och ärlig. Att se bortom sig själv och försöka värma lite, inte för att man måste utan för att man vill. Tänk att det kan vara så otroligt givande men samtidigt ibland så väldigt kvävande och krävande.
Käraste svägerskan A, som bor en massa, massa mil från oss har haft en väldigt kämpig tid. Det har varit många, långa och inte alltid enkla telefonsamtal en period. I går när jag kom hem hade jag fått en jättebukett tulpaner från henne som gjorde mig otroligt glad. "Var rädd om dig!" stod det på kortet.
Hur gör man då? tänkte jag.
Ibland vet man inte. Man färdas bara!
