Resan.

I en minneslund ligger vallmon.
Som finaste N och T fixat trots omöjligårstid.
Blodröd vallmo som marskylan kommer att ta.

Jag har sagt "Hej då" till Nils.
Tänt ett ljus och klappat på en sten.
Som om det var det enda fysiska som fanns kvar av honom.

Jag har snabbsuttit på iskall sittsten.
Tagit en promenad längs stranden i bitande ökyla.
Försökt andas.
Åtminstone lite.

När jag skulle åka.
Fick jag ett brev av Karin.
Ett ögonkast på kuvertet.
Räckte.
Handstilen avslöjade.
Vem som skrivit.

Till löparflickan.
Stod det.
När jag sen öppnade.
Bröt tårarna igenom.
Till slut.

Brevet var.
Fantastiskt.
Det handlade om alltet.
Om att vissa väljer.
Andra blir valda.

Om styrka och klokhet.
Att innerstinneveta.
Och vila i det.

Om att inte rädas.
Aldrigheten.
För den kommer inte.
Till en som väljer.

Det handlade också.
Om att vara.
Full av saknad.
På olika vis.

Och så handlade det.
Om att vara.
En löparflicka.
Med smala armar.

Som inte längre.
Har någon.
Att filura med.
På sommaren.