Hej Nils.
I hundra dagar.
2400 timmar
Eller 144000 minuter.
Har det varit så tomt.
Det är vår årstid nu.
Din och min.
Vårteckensutbytartiden.
Har den kommit till dig?
I dag när jag gick till bilen.
Hörde jag storspoven.
För första gången.
Men i år gav den inget öratillöraleende.
I dag har behandlingen startat också.
Jag är glad att du slipper uppleva det.
Det hade inte gått undanhålla dig.
Trots överhundra mil.
Bitvis knastrig telefonledning.
Hade du hört.
Förstått.
Vetat.
Jag vet inte hur det ska gå.
Hur jag ska orka.
Det var fasansfullt i dag.
Förskräckligt.
Det går inte förklara.
Jag var stel av skräck, Nils.
Du vet.
Sådär som den där trötta hösten.
Som i stormens öga.
När du fångade mig.
Du hade pratat om inre kraft.
Om mod, lugn och styrka.
Även nu.
Jag vet verkligen inte.
Om jag har det.
Om det finns någon.
Du sa alltid.
Att livet går vidare.
Om än annorlunda.
På annat vis.
Och det gör det väl.
For om fot.
Sakta och knöligt.
Det har gått hundra dagar.
Hundra dagar.
Av en.
Evighetssaknad.
Finaste Nils.
Som jag saknar.
Dig.
