Tanken var att jag skulle berätta.
För de finastefina.
Under påsken.
Men hur gör man?
Det är nästan.
För att inte säga.
Helt.
Omöjligt.
Så det är fortfarande osagt.
Nästan ingen vet.
Jag tänker.
Att det är bäst.
Att känna sig.
Som en.
Belastning.
För andra.
Är obekvämt.
Svårt.
Då är det bättre.
Att iaktta.
Och lyssna.
På dem.
Som alltid är tröttare.
Har mer krångel.
Problem och krämpor.
Mer på jobbet.
Fler skjutsningar.
Men mindre tid.
Än alla andra.
