Åkte milen mot universitetsstaden.
Där man kunskapar.
Och blir behandlad.
Mot grå fläckar.
Träffade grönalaget.
De som ska.
Ha hand.
Om.
Mig.
Rutinerade.
Professionella.
Vänliga och.
Bra.
De pratade om ibästafall.
Om tidigupptäckt.
Som ger godare prognos.
Men också om ivärstafall.
Utan att hymla.
Väldigt rakt.
Och väldigt.
Ärligt.
De pratade om vikten.
Av att på något sätt.
Försöka förstå.
I bilen hem.
Funderade jag på.
Om grönalaget.
Kan förstå.
Känslan av.
Att liksom ha stelnat i sina rörelser.
Att vilja gömma sig för omvärlden.
Att undra hur man ska orka, och vad som händer om man inte gör det.
Att vara jagad inombords. Rastlös, rastlös.
Att tro att orden glad, lycklig och levande aldrig ska bli sagda och kända mer.
Att det som varit livets njutning, helt plötsligt blivit svårt och nästan outhärdligt.
Att vara ensam innerst inne. För av de två kloka jag möjligen vill resonera med eller bara lyssna på, är en spridd för vinden och den andre är mittialltingannat.
Att förstå att tiden sen, kanske inte finns.
En annorlunda.
Födelsedag.
Blev det.
Allt.
