Helt plötsligt.
Stod han på.
Min bro.
Han från förr.
Som då.
Delade vardag.
Och liv.
Var viktigperson.
På något sätt.
Var han sig.
På pricken lik.
Men ändå inte.
Tiden ifrån.
Har naturligtvis.
Gjort sitt.
Men skrattet.
Ögonen.
Och händerna.
Var som då.
En massaprat.
Om allt.
Mest då.
Men även nu.
När han skulle gå.
Log jag storaleendet.
När han, precis som då sa:
- Hej då, skidåkartjejen!
Och jag svarade, som då.
- Hej då ishockeykillen!
Det kändes så.
Otroligt.
Fint.
Den första
Fredagen.
I April.
