Sorterade bland utbildningspapper när L plötsligt stod i hallen.
- Du ser för jävlig ut, var hennes kommentar.
- Ja, tack. Lika finkänslig som vanligt. Skulle inte du jobba i dag?
- Jo, men jag vab:ar. Vill du promenixa?
- *mutter mutter*
Det blev promenad.
Pratet uteblev.
Kände att hon laddade.
Så kom den, utläggningen.
Jag vill så gärna se dig glad.
Så där på riktigt.
Som förr.
Innan jobbkrasch, alltet och detet.
Jag vill att du ska sjunga Guenerina som Paul Paljett och alla de där andra gamla slagdängorna, som bara du och såna som är över 50 år kan. Eller härma Lotta Engberg bättre än hon själv. Jag vill att du ska skratta så alla smittas, vara lagom neurotisk, prata om dina omöjliga elever med den energi som bara en enda fröken i världen har. Jag vill att du ska bubbla framtid, älska jobb, utbildning, forskning, plöja avhandlingar som ingen annan skulle orka läsa. Jag vill att du ska lösa melodikrysset och fota i massor. Jag vill att du ska gå upp i vikt, sluta gråta, inte vara olycklig och med ett sargat hjärta som någon slitit fram ur bubbelplasten. Jag vill att du ska säga nej till okänsliga andra som bara tar och aldrig ger och som förväntar sig att du ska ställa upp så fort de behöver. Det vill jag. Lyssnar du!?
Så senare på kvällen när hon skulle gå kom jag på.
- Men skulle inte du vab:a i dag?
- Jo, men det har jag ju gjort.
- ?
- Vård av bästavän!
