Mot havet, juli 2009.

Veckan var evighetslång.
Proppfull.
Med för mycket.

Nästa almanacksblad.
Vittnar om.
Repris.

Då ska dessutom.
Återbesök.
Och egen skola.
I universitetsstaden rymmas.
På något vis.

Pluggtiden.
Ligger på minusmassor.
Det som var sen.
Är nu.
Eller egentligen.
Borderedanvaritgjort.

En av veckokvällarna innehöll.
Kollegialt umgänge.
För att en av oss behövde det.

Hon behövde oss andra.
Behövde skratta.
Ett vitt kuvert till trots.

Jag förvånas än.
Över hur naturligt och självklart.
Definsteavkollegor.
Backar upp varandra.
Och mig.

Så otroligt ovant.
Är det.
För mig.