En vän i nöden.

I bland kan man bara häpna. När jag gick hem från jobbet med min utmattningsdepression under armen tänker man inte riktigt klart. Man ägnar sin tid åt att sova och gråta. De allra flesta kollegor hör av sig under en sån här period, i alla fall en gång. Vissa hör av sig jätteofta och andra mindre ofta. I dag reflekterade jag över detta. När jag gick hem var det en kollega S, som jag aldrig jobbat särskilt nära och egentligen inte kände så bra, som klev fram och bekände färg. Hans idoga ringande höll på att göra mig galen, men han fortsatte med en dåres envishet. Både då, när jag var som tröttast, och framför allt nu, uppskattar jag det så otroligt mycket. Jag var verkligen varken trevlig eller på topp alla gånger, men han tvingade mig om än för en kort stund att se framåt. Det kommer jag aldrig att glömma och jag kommer att vara lika idog, den dagen han behöver det. Jag kan också bara konstatera att det finns människor av andra sorten också. T ex de som man jobbat tillsamman med dagligen i nästan 10 år, som inte hör av sig en enda gång på 6 månader.