För 6 månader sedan...

Vet ni! En gång i tiden var jag den gladaste av alla fröknar! Jag hade ett suveränt samarbete med toppenkollegan M och vi bedrev en bra verksamhet. Det var ett sånt där samarbete man nog bara får en gång i livet. En själsfrände som har samma elevsyn och engagemang som en själv. En kollega som man har roligt med och där man hela tiden tillsammans driver verksamheten framåt. Vårt samarbete borde ha inspirerat och peppat våra kollegor. Så var det inte! Det stack i ögonen på andra och avundsjukan grodde. Kollegan blev mammaledig och jag fann mig arbetandes för 2. Ju mer konflikter som grodde i arbetslaget, desto mer arbetade jag och till slut gick det inte längre. En morgon ramlade jag ihop på badrumsgolvet hemma och förmådde inte att kliva upp. Det är sånt som händer andra, men inte en själv. Efter att ha mått så dåligt under en rätt lång tid var alla krafter slut. Jag hade slutat äta, sova och leva. Håret föll av i stora tussar och jag ville bara gråta och sova. Mitt tillstånd hade ett fint namn, utmattningsdepression, men vad hjälpte det? I dag är det 6 månader sedan jag föll ner i det stora svarta hålet. Det är 6 månader sedan jag lämnade mina ministrålar och 6 månader sedan jag tvingades släppa kontrollen. Det går inte att med ord beskriva för någon hur det är i den stora tröttheten. Där kroppen vill vila, men hjärnan spinner på högvarv. Där man knappt orkar andas och där man tror att man inte ska överleva. Där man är övertygad om att man mist vett och sans, men man orkar inte bry sig.