I dag har jag varit på gamla skolan och gjort en intervju med fd kollegan S.
Det var med blandade känslor. S har kommit att betyda mycket för mig sedan den dagen jag gick hem. Så det var trevligt att träffa honom ur den aspekten.
Samtidigt såg jag att han var sliten.
Han kände sig ensam.
Ingen att skolutveckla sig med.
Ingen att tänka tillsammans med och dela tankar kring arbetssätt, IUP och annat.
Inget tär så mycket som det.
Inget förlamar och passiviserar så mycket som att känna så.
Skolensamhet.
- Säg att du kommer tillbaka sen! sa han. Till skolan och till mig. Så jag kan få någon att klokna med igen.
Men inte ens för S, kan jag tänka mig det.
Aldrig.
Någonsin.
