En mäktig himmel, efter regnet. En dag i juli 2008, vid vackra Kalmar sund.I dag var jag på detnyajobbet.
Såg glasburen.
Där jag ska sitta.
Och förväntas utveckla.
Välkomnades.
Presenterades för alla.
Av nygammal chef.
Hon som varit med förr.
Som såg och försökte förhindra.
Det svartaste av hål.
Men som jag inte lyssnade på.
Hon som värnade.
Skällde och gormade.
Ringde i tid och otid.
Vägrade mig arkivet.
Och hunddagis.
Som satt mig på utbildning.
Som gav mig Sparv.
Som trott och vet.
I dag mötte hon mig.
Med varmaste kramen.
Det här uppdraget, sa hon.
Passar dig perfekt.
Nu börjar ditt nya liv.
Äntligen, är du här!
Äntligen, jobbar du hos mig igen!
När jag gick.
Kände jag hennes förväntningar.
På mig.
Men jag kände också kliet.
På insidan.
Hjärnan har redan börjat.
På detnyajobbet.
Hjärtat var glatt.
Och magen sa.
Det här blir nog bra.
Jag kunde konstatera.
Att det var väldigt länge sedan.
Jag kände den känslan.
Kanske börjar.
Det nya livet nu.
Kanske kommer solsken.
Efter regn.
Ändå.
