Barn är rätt krassa i sina åsikter. När jag lämnade mina 26 ministrålar och gick hem, vet jag att flera av dem kallt tänkte att jag inte tyckte om dem längre. Inget kan vara mer fel än det. De har alltid en särskilt plats i mitt hjärta och att lämna dem var ett av de svåraste beslut jag någonsin tagit. Nödvändigt, men oerhört plågsamt. Jag är inte så naiv att jag tror att jag jobbat där och på det sättet resten av livet, men jag hade slutat på ett annat sätt. Jag hade avslutat med eleverna på ett annat sätt, på mitt sätt. Nu blev det som det blev och jag har bara att finna mig i det. Men jag kan också konstatera att man någonstans i villervallan gjort nåt rätt. För i dag fick jag ett mail av en "gammal" juvel, som slutat hos mig för några år sedan. Hon hade hört att jag inte jobbade kvar på skolan längre och skrev:
- Jag är så glad att du har varit min fröken.
Jag svarade henne
-Och jag är så glad över att ha fått varit din fröken en liten tid av ditt liv.
Gissa vad jag gjorde sen? Naturligtvis grät jag igen!
