Under hela våren har jag känt ett nästan otäckt behov av ge igen. Att hämnas, att gå upp till mitt gamla arbetslag och säga en och annan där dagens sanning. Under de mörkaste stunderna har jag formulerat mig. Jag har bestämt vad jag ska säga till alla och envar. Vad jag tycker och tänker liksom. Naturligtvis blir det inte av, men känslan att få ge igen är otroligt stark. Varför? Jag är jätterädd att den känslan ska över gå i bitterhet, för hur botar man det? Min läkare berättade en anekdot för mig tidigt i vintras, jag var då för slutkörd för att ta till mig den, men nu funderar jag på den allt mer.
En gammal man berättar för sitt barnbarn om ett gräl som pågår inom honom. Han säger att konflikten står mellan två vargar. Den ena vargen är full av avundsjuka, sorg, ånger, girighet, högmod, självömkan, skuld, bitterhet, mindervärdighet, lögner, falsk stolthet, överlägsenhet och egoism. Den andra vargen är full av glädje, fred, kärlek, hopp, ärlighet, ödmjukhet, vänlighet, välvillighet, medkännande, generositet, sanning, medlidande och tro.
Barnet tänker efter en liten stund och frågar sedan sin morfar:
-"Vilken varg vinner?"
Den gamle mannen svarar honom:
-"Den varg jag matar."
