Rimfrost. Januari 2010.Under gråfläcksbehandling.
Träffade jag.
Gustav.
En sjukmenpigg.
Tolvåring.
Och Klara.
Den modigaste.
Av småsystrar.
Hon skulle ge.
Av sin benmärg.
Så att tillfrisknandet.
Skulle gå fortare.
Sista gången vi sågs.
Nu.
I januari
Var det klart.
Avslutat.
Han var på väg.
Tillbaka till skolan.
Kompisar.
Livet.
Igen.
Men någon liten cell.
Bidade sin tid.
Väntade på hämd.
Slog till med all kraft.
Bortom behandling.
I ett rasande tempo.
Ofattbart.
I kväll kom sms:et.
Från mamma Anna.
Att Gustav.
Inte finns mer.
Så vansinnigt.
Orättvist.
Hemskt.
Sorgligt.
Hans fina mamma Anna bloggar om Gustav här.
