Vissa saker går liksom inte.
Att förklara enkelt.
För femtonåriga flickor.
I dag har jag.
Försöktförklara.
För en tös.
Att vi måste konfrontera.
Hennes pappa.
Berätta att natur.
Är den linje hon minstavalltihelavärlden.
Vill gå.
Fast han vill det.
Och för en annan.
Omvadsomhänder.
När man bara äter.
Gröna äpplen.
Att det finns ögon som iakttar och ser.
Som vet vad det betyder.
Som varit där.
Själv.
För dagen sista tös.
Handlade förklaringen om.
Att man faktiskt får säga.
Attmanhatarsinmamma.
För att hon är obotligt sjuk.
Och inte kommer.
Finnas kvar så länge.
Att det finns.
Stödhjälpochrådattfå.
När man är femton år och.
Jätterädd. Jätteledsen. Jättearg. Jättefrustrerad.
Mängder av tårar.
Kantade denna dag.
De var av blandat slag.
Rädda, ledsna, arga, ilskna, tacksamma, trötta, lättade.
Deras och mina.
Inga enkla förklaringar.
Var det.
Kanske har Einstein rätt.
Men vissa saker.
Är inte enkla.
Att förklara.
För de är.
Nästan omöjliga.
Att förstå.
