Min yngsta dotter tampas med en mängd födoämnesintoleranser.
Sedan hon var knappt 2 år har hon funnits i läkarnas vård och våld.
Otaliga är de undersökningar och de provtagningar hon varit på.
Begränsad är den mat hon kan äta.
Vi försöker enligt konstens alla regler.
Ändå mår hon inget vidare.
I dag var det dags för stora provtagningsdagen.
I 6 timmar har de tagit alla möjliga och omöjliga prover.
Efter 9 rör blod, slutade jag räkna.
Hon är stucken överallt.
Hon har svimmat 2 gånger.
Hon har kräkts massor.
Men hon har inte en gång klagat över situationen.
Fast jag vet att hon är livrädd.
Panikslagen.
Grågrön i ansiktet.
Klibbig av svett.
- Dom är väl klara snart, mamma frågade hon.
Då var det 4 timmar, en njurröntgen och en tarmbiopsi kvar.
Vilken liten hjälte.
Den stackars sjuksköterskan Eva, som tog alla prover och jag,
utbytte förtvivlade blickar emellanåt.
Hon for lika illa som jag.
Men nu i kväll.
När lugnet lagt sig.
Och den sönderstuckna ungen dödstrött somnat i min säng.
Ringde hon, Eva.
Och frågade hur vi mådde.
Pratade om dagen.
Det värmde och gladde.
Då blev jag ännu mer övertygad.
Om att alla gånger man ringt hem till föräldrar.
Efter jobbiga samtal.
Tuffa besked.
För att höra hur de mår.
Hur det man sagt har landat.
Om man kan göra något för dem.
Är rätt.
Varje gång.
