Resonerade med en rektor i dag.
Om de skriftliga omdömena.
Hon hade överlåtit det på lärarna.
En och en ska de få utforma sina omdömen.
Jag tänker att det handlar om att förvalta det uppdrag vi lärare har fått.
Vi kan inte välja bort det, vi har att utföra det som bestämts.
Jag önskar att det blir diskussioner i skolorna.
Där vi pratar om färdigheterna.
Där processen bedöms hos alla elever.
Att alla elever får utvecklas individuellt utifrån sina förutsättningar och sina utgångslägen.
Att vi hjälper barnen att se skillnaden, utvecklingen, från utgångspunkten, processen och det uppsatta målet.
När vi sen ska formulera omdömet, är det inte med tomma ord.
Med full respekt om eleven ska vi lärare ge omdömen.
Detta uppdrag måste också förvaltas väl.
Med kompetens, undran och respekt.
Det väcker också frågor om vår profession.
Hur ser vi på elevers utveckling.
Hur värderar vi den?
Hur utmanar vi våra elever?
Hur ser vi på den lärande människan och kanske framför allt; hur kommunicerar vi det vi ser?
Det handlar om barnen.
Om omsorg, kunskap och respekt.
Gentemot dem.
Det handlar också om vår lärarprofession.
Men en och en.
På var sin kammare.
Blir det inga diskussioner.
Den här gången.
Heller.
