Jag har läst och begrundat John Steinbergs bok "Världens bästa fröken" i sommar.
Steinberg kallar dagens barn för "lustbarn", som drivs av lust snarare än pliktkänsla, och som inte automatiskt ser lärare som auktoriteter eller skoluppgifterna som ett måste.
Den traditionella förmedlingspedagogiken blir inte alltid framgångsrik med sådana barn, och många av oss har väl försökt ersätta den med motivationspedagogik.
Han talar för processpedagogik, att lära-sig-att-lära, i en värld där vi vet att en stor del av den kunskap som behövs i framtiden inte finns ännu, eller är så specialiserad att det inte är fruktbart att förmedla den till alla.
Steinbergs kunskapstanke, ett steg vidare, är att lärare som undervisar dessa moderna lustbarn framför allt borde se sig själva som ledare. Ledare som med kärlek leder barnen dit de inte själva skulle ha gått.
Att leda lustbarn.
Att väcka lust.
Till livet.
Till lärandet
Vilken ynnest.
Vilket jobb!
