I dag fick jag ett sms.
”-Tja göres! Hemma?”
En stund senare stod tre mopeder utanför huset.
3 gossar ur IG-gruppen.
Vid köksbordet.
Med kanelbullar.
Och choklad.
I morgon börjar de gymnasiet.
Nervöst.
Pirrigt.
Även för tuffa killar.
Med attityd.
Men efter andra koppen choklad.
Och en massa bullar senare.
Släpps attityden.
Då går det att prata.
Om oron.
Om att hitta en plats.
I allt det nya.
-Men längtar ni då, frågade jag.
-Typ, kanske… blev svaret.
-Tänk alla era nya lärare. Dom längtar att få träffa er. Att få komma i gång.
-Ingen lärare längtar väl efter sina elever! Det ska vara du då...
-Det är klart att dom gör. De allra flesta längtar. Massor.
-Glöm det!
När de åkt.
I spöregnet.
Funderade jag för mig själv.
Hur det kommer sig.
Att elever som gått 9 år i skolan.
Inte tror och inte känner.
Att deras lärare känner glädje till jobbet.
Och längtar efter eleverna.
Det tål att tänkas på...
De värmde i alla fall mitt hjärta med sitt besök.
Att de valde det.
Sommarlovets sista dag.
I spöregnet.
Känns fint.
Riktigt, riktigt fint.
