Om man omger sig med finaste vännerna, de man inte klarar sig utan.
Om man går in stenhårt för studier och jobb.
Om man städar, organiserar och tränar.
Om man engagerar sig i barnen och deras aktiviteter.
Om man gör det.
Är det då enklare att ta till sig insikten om.
Att man inte räckte till.
Att man aldrig hade någon riktig chans.
Att man gjorde det man kunde, men att det inte var nog.
Att man inte förmådde mer.
Att man orev istället för tillförde.
Att något stannade tvärt.
Att något slutade att finnas.
Mitt i allt.
I rörelsen.
Det undrar jag.
Jag undrar också.
Vad som händer med en.
Om man vet.
Att man aldrig igen.
Blir den som man var.
Innan.
Vad gör man då?
