I dag på mataffären mötte jag en fd ministråles lillebror, H.
Han var bilden av en sommarlovsledig unge personifierad, där han stod och iakttog mig bland frukterna. I shorts. Brun, med ben fyllda av skrapsår och sönderkliade myggbett. Han kom närmre och närmre.
- Fick jag du? frågade han till slut och kikade på mig under lugg.
- Men hej H, vad sa du?
- Fick jag du? upprepade han, lite högre.
- Nu är jag inte riktigt säker på att jag fattar vad du menar...
- Alltså som fröken, nu ska jag ju börja... skolan du vet!
- Jaha... Näe, det fick du nog inte. Du vet inga skolbarn ska ha mig som fröken i höst. Jag är ju ett skolbarn själv nu.
- Men... sa han besviket och vred Foppatoffeln mot golvet.
- Hade du velat gå hos mig?
- Mmm.
- Varför det?
- E säger att du var snäll... Att man inte behöver vara rädd och pirrig om du är ens fröken och...
Han såg sig runt, ungefär som om han skulle avslöja världens jättehemlis. Han tog ett steg närmare mig och sa halvhögt.
- ... för att E säger att du kan jonglera. Med frukter, bollar och tejprullar, men att det är en hemlis som bara dina skolbarn vet.
- Ja, det stämmer, skrattade jag. Fast nu vet ju du det också... Vet du, du behöver inte vara rädd och pirrig för att börja skolan. Din fröken kommer att ta jättebra hand om er. I skolan behöver ingen vara rädd!
- Är du säker? frågade han försiktigt.
- Jäpp, helt säker!
- Tror du hon kan jonglera?
- Nja, det är väl tveksamt förstås...
- Jag hade ändå velat ha du. Inte nån som inte ens kan jonglera...
