Att vara lik en snigel - en brun...

Jag bor i samma område som skolan jag nu lämnat, ligger i.
Det gör att man träffar f d ministrålar ganska ofta.
Ungefär hela tiden.
Tidigare tyckte jag att det var lite jobbigt, men nu är det nästan enbart kul.

I dag hade min yngsta dotter fotbollsträning.
Träningstiden innan har ett helt lag av ovan nämnda ministrålar.
Ystra efter påsklov och fotbollsträning.
Glada och studsiga.
11-åringar.

En av dem studsade fram till mig och följande dialog utspelade sig:

- Men hej M, nääääär kommer du och hälsar på i klassen. Du har lovat...
- Ja, jag vet. Nu har det ju varit påsklov och ledigt, men snart kommer jag...
- Kommer du i håg de där glasdjuren vi fick av dig?
- När ni fyllde år, menar du?
- Ja, vi fick välja ett... jag valde en snigel, en brun.
- En brun snigel... var den fin, den?
- Ja, och den har jag på en hylla i mitt rum och när jag ser på den tänker jag på dig!
- Eeh...tänker du på mig när du ser snigeln?
- Ja och då blir jag alldeles varm och glad!

När jag körde hem från fotbollsträningen tänkte jag på det där.
Tänk att vara ihågkommen.
Av en 11-åring.
Som tänker på mig.
Och blir glad.
När hon ser en brun snigel.
Av glas.

Det är frökenlycka.
På riktigt!

156 dagar kvar...

...och ryktet säger att bästaste L har börjat träna inför dagen D.

Jag har inte fått det bekräftat av henne personligen, men en säker källa (lika chockartat förvånad som jag) har berättat det! Mållös är ordet. Varken mer eller mindre.

Lika mållös blev jag nog över den blombukett som kom hem till mig i dag.
Från skolchefen.
Med hopp om ett gott samarbete.
Som inleds i juni.
Med personalutbildning.

En början.
Kul.
Spännande.
Ångestskapande.
Jag gruvar mig.
Redan!

Hotivation eller motivation?

Hans -Åke Scherp, docent i pedagogik vid Karlstads universitet, resonerar i en artikel i Skolvärlden, om lärande och om betygens vara eller inte vara.

"Lärandet måste vara meningsskapande för eleverna nu och inte om 15 år, för då struntar eleverna i det. Lärarna måste hitta lärprocesser som är meningsskapande i nuet. Då krävs två saker. Först måste lärarna möta eleverna där de är. Lärarna behöver sedan utmana elevernas föreställningar för att bidra till att fördjupa deras förståelse utifrån vetenskaplig grund.
Det handlar om att efterfråga och förstå elevernas tänkande som grund för ett utmanande och lärande möte. Med dagens system försöker man klara det ändå genom att hota med betyg. Men ambitionen måste vara mindre av yttre "hotivation" och mer av inre motivation som drivkraft för såväl elevernas som lärarnas lärande."

Hotivation, vilket begrepp!
Säger det mesta.
Nästan allt.

Artikeln i sin helhet finns att läsa här.
Häromdagen skrev Hans-Åke en artikel i SvD, angående Jan Björklunds skolpolitik, som också kan vara läsvärd. Den hittar du här.

För och emot.

I dag har jag lunchat med skolchefen F.
Jag var sådär nervös som jag inte ofta är.
Hade nästan svårt att andas.
Det var nu han skulle komma till insikt.
Om att han haft otur när han tänkt och planerat.
Att han haft fel i fråga om mig.

En av oss hade fel.
Det var inte han.
Det var jag.

Han pratade.
Jag lyssnade.
Rodnade.
Förundrades.

Förundrades över denne F. Som besitter så mycket kunskap, erfarenhet och rutin. Som brinner för sin kommuns skolutveckling. Som aldrig pratar ekonomi, bara framtid för sina skolor men som också har en annan sida. En blick som ser genom berg. En förmåga att förstå det man inte kan formulera med ord. Varsam och försiktig, men samtidigt väldigt rak. Det passar mig.

Man kan också konstatera att om inte om funnits, hade besluten varit enklare och färre.
Nu har jag en del att fundera på.
Att ta ställning till.
Att väga för och emot.
Fram och tillbaka.
Massa gånger.

Timing?

Den totala oredan råder.
I hemmet.
I mig.

Jag försöker organisera packning för en massa dagar borta.
Det går rätt bra.

Jag försöker organisera min insida.
Det går mindre bra.

Så vansinnigt mycket skoleri.
Litteratur.
Workshops.
Rapport.
Portfolio.
Huller om buller.
Lite för mycket rörelse på en gång.
Mest stimulerande.

Så, som grädde på moset, ett mail från skolchefsbekanten.
Inför onsdag.
Han oriver.
Min hjärna.
Smicker, lock och pock.

Vilken timing.
Dålig.
Sämre.
Sämst.

Typ.

I dag...

... ringde min skolchefsbekant.
Artiklarna vi skrivit hade landat bra.
Han ville ha mer.
Han ville ha oss.
Mig.
Till studiedagar och utvecklingsarbete.
Massor av jobb.
Stimulerande och utvecklande.
Smickrande.
Glädjande.

Men jag gör ju annat...
Pluggar och lär mig.
Har fullt upp.
Trivs.

Nästa vecka ska skolchefen och jag ses.
Det ska bli trevligt att träffas igen.
Han ska prata.
Jag ska lyssna.
Det har jag lovat.

Bara det...

Men...

...vad skulle du dit och göra? undrade L när jag ringde henne och osammanhängande berättade om min klassrumsvisit.

Jag skulle bara dit för att hämta en bok åt en vän.
Och blev helt överrumplad.
Av alla spår.
Efter ministrålar.
Efter mig.
Efter en verksamhet jag varit med och format.
Och lämnat.
I alla fall i tanken.
Men i hjärtat?

Jag var inte förberedd.
Jag trodde nog annat.
Men nu vet jag.

Att jag alltid kommer att sakna barnen.
Att jobba med dem.
Att finnas hos dem.
Att vara en del av deras vardag.

Innan jag gick lämnade jag en liten peppningslapp till en ministråle, som jag vet behöver det.
När jag såg oredan i hans låda, log jag för mig själv.

Vissa saker förändras inte!