Nog är jag rätt social.
Vill jag i alla fall tro.
Men fort får jag nog.
Vill vara ensam.
Helt själv.
Knepigt.
När det blir för mycket folk.
Blir jag en betraktare.
En iakttagare.
Här skulle jag kunna skriva ett inlägg.
Det skulle vara så långt att ingen nu levande människa skulle orka läsa det.
Om mina svärföräldrar.
Svågrar.
Svägerskor.
Och deras barn.
Om hur det är att försöka ena allihopa.
Hela tiden.
Om vissa människors behov att ta otroligt stor plats.
Hela tiden.
Men jag ska bespara er det.
Jag kan bara konstatera.
Att jag har fått en social överdos.
Att jag iakttar och betraktar.
Ett kontrollfreak på avvänjning, sa min svåger i går och skrattade gott.
Jag sa inget.
Skrattade inte.
Men tänkte en del.
Och skänkte en tacksamhetens tanke.
Till skolchefsbekanten.
Som skickade de nya målen för skolår 3.
Till min mailbox häromdagen.
Vilken intressant läsning att fly till.
