I dag är dagen när jag har:
Luktat på klätterrosen.
Gått längs stranden.
Kännt vattnet skölja.
Och sanden bränna.
Kisat mot solen.
Suttit på sittstenen och sett ut över havet.
För sista gången den här sommaren.
Det är också sista gången i sommar, som jag har svängt av från stranden, där vid den perfekta sittstenen. Tagit med mig morgontidningen och en påse färska frallor och druckit morgonkaffe med Nils på hans veranda. En, som alltid lite vemodig dag. Det är länge till nästa gång jag gästar ön.
-Du kommer väl i höst, undrade Nils när det var dags för kramen.
Kramen som ska räcka till nästa gång vi ses.
- Så vi kan promenera och filura, fortsatte han.
-Jo, jag gör nog det, svarade jag.
-Det låter bra det, flickebarnet, sa han och log. Du är så hjärtans välkommen. Jag saknar dig redan.
Är inte det fantastiskt?
Att vara saknad - innan man har åkt?
