Semesterön är vacker.
Den gör något med mig.
Med min insida.
Jag tycker om det karga platta landskapet.
Havet som är oändligt.
Vallmo och klätterrosor.
Jag njuter av det.
Av att vara ensam i det.
Att jogga på hederna.
Leta vackra stenar.
Titta på havet som inte har något slut.
Så har det inte alltid varit.
Först var det bara en semesterö.
Hösten innan det svarta hålet öppnade sig.
Var jag där.
Trött, sliten och grå.
Med tom blick.
Käraste Nils fyllde jämt.
Han visade mig ön från en annan sida.
Promenader i snålblåst.
Regn och vindpinat hav.
Tjocka tröjor och kroppkakor.
Du måste äta, sa han till mig.
Inte krångla med maten!
Så nu går jag på Nisses stigar.
I fred-stigar.
Långt borta från turister.
Och släktingar.
Visar mina döttrar.
Vill att de ska se.
Den andra sidan.
Också.
