I dag har jag glädjetankat.
Glädjetankar.
Jag har varit på besök hos skolchefsbekanten.
Det var fantastiskt att se honom.
I hans sommarverklighet.
I shorts.
Brunbränd.
Barfota.
Jag log snett åt hans iver.
När han berättade om alla planer.
På sommarstället.
I dag har vi vandrat på hans strand.
Ett annat vatten har sköljt över mina fötter.
Men samma sol har lyst på oss.
Värmt oss.
Värmt mig.
Vi har pratat.
Resonerat.
Visionerat.
Druckit flädersaft i hans berså.
Ätit solvarma hallon.
Räkor.
Och pratat ännu mer.
Det är makalöst.
Att han fortfarande brinner så.
För sina visioner.
För det han tror på.
Han smittar mig.
Får mig att känna visionerna.
Ivern.
Nu byter han jobb.
Visionerna följer med.
De lämnar jag inte, säger han.
När jag skulle åka fick jag varmaste kramen.
Glöm inte det du brann för, sa han till mig.
Nu har det vilat klart.
Visst?
Varför får han det att låta så enkelt?
Det undrar jag...
