I går var det universitetsdag.
Redovisning i mindre grupper.
Diskussionen flög i väg från ämnet och det diskuterades lärarens roll.
"Barn kan inte reflektera över sitt lärande" och
"läraren ska lära ut, inte vägleda", fick jag förstå.
Jag lyssnade.
Jag blev förundrad.
Jag fick inte fram ett ord.
Jag tycker så annorlunda.
Jag tänker att lärarens roll hela tiden är att balansera mellan att vägleda eleven, att undersöka elevens ideér och att ge den de vuxnas perspektiv. I elevens vardagserfarenheter finns pedagogiskt stoff att bygga pedagogik omkring. Sannolikheten för att eleven ska vara motiverad, engagerad och nyfiken i lärandet ökar om man lyckas skapa en brygga mellan vardagserfarenheter och skolans lärande.
Eleven behöver hjälp att lyfta blicken från uppgiften och resultatet, till hur det gick till när han eller hon lärde sig. Ett bra samtal ökar elevens vilja att generalisera lärandet, alltså att kunna använda en framgångsrik strategi vid nästa tillfälle. Utan generalisering - att eleven faktiskt tillämpar kunskapen i ett annat sammanhang - förlorar vi det meningsfulla lärandet.
Vi pedagoger måste bjuda in till samtal där eleven får möjlighet att få perspektiv på sitt lärande. I takt med att eleverna blir mer självreglerande måste pedagogens roll som vägledare tonas ner. Det är en lång resa och först när eleven kan sätta ord på sitt lärande kan de ta ansvar för att planera, påbörja, avsluta och utvärdera sitt lärande.
Den amerikanske psykologen Jerome Bruner har beskrivit den här gradvisa överlämningen, delegeringen av ansvaret, med begreppet "scaffolding". Han menar att lärarens uppgift är att tillhandahålla en lärarstyrd, men elevaktiv pedagogisk miljö och struktur som gradvis monteras ner. Som en byggnadsställning på ett hus under själva bygget. Som finns runt som ett skydd, men i takt med att husbygget fortskrider monteras den ner.
Ja, så tycker jag.
Jag borde sagt det.
En vacker dag ska jag berätta vad jag tycker.
Hur jag tänker.
Och varför jag gör det!
En vacker dag...
