Jag bor i samma område som skolan jag nu lämnat, ligger i.
Det gör att man träffar f d ministrålar ganska ofta.
Ungefär hela tiden.
Tidigare tyckte jag att det var lite jobbigt, men nu är det nästan enbart kul.
I dag hade min yngsta dotter fotbollsträning.
Träningstiden innan har ett helt lag av ovan nämnda ministrålar.
Ystra efter påsklov och fotbollsträning.
Glada och studsiga.
11-åringar.
En av dem studsade fram till mig och följande dialog utspelade sig:
- Men hej M, nääääär kommer du och hälsar på i klassen. Du har lovat...
- Ja, jag vet. Nu har det ju varit påsklov och ledigt, men snart kommer jag...
- Kommer du i håg de där glasdjuren vi fick av dig?
- När ni fyllde år, menar du?
- Ja, vi fick välja ett... jag valde en snigel, en brun.
- En brun snigel... var den fin, den?
- Ja, och den har jag på en hylla i mitt rum och när jag ser på den tänker jag på dig!
- Eeh...tänker du på mig när du ser snigeln?
- Ja och då blir jag alldeles varm och glad!
När jag körde hem från fotbollsträningen tänkte jag på det där.
Tänk att vara ihågkommen.
Av en 11-åring.
Som tänker på mig.
Och blir glad.
När hon ser en brun snigel.
Av glas.
Det är frökenlycka.
På riktigt!
