Diskuterade med en vän i dag om en liten tänkare.
Som skolan och fröknar hanterat ovarsamt.
Som tappat sugen, gett sig en identitet.
Jag är dålig ...
Barn som säger: - "Jag kan inte..." kan man utmana.
Man kan fånga dem med kreativitet och fantasi.
Jag brukar fråga:
Hur skulle det kännas att lära sig...?
Vilken nytta skulle du kunna ha av det?
Skulle du vara beredd att lägga energi på det?
Skulle något kunna hindra dig?
Hur skulle du ta dig förbi hindren?
Men barnen som ingen frågar, som ingen utmanar, som ingen peppar.
De går från "Jag kan inte..." till "Jag är dålig..."
och den identiteten är svår att hantera.
För barnet.
För alla.
Vygotskij pratar om utvecklingszoner.
Att man måste finnas i sin rätta zon för att utvecklas.
Jag tänker att vi lärare ständigt måste samtala med eleven om var den befinner sig,
om vilket målet de jobbar mot just nu är.
Gör vi inte det, blir målet de ska jobba mot, ett krav.
Ett krav som andra ställer.
Där tappar många elever sin nyfikenhet, sitt hopp och sin motivation.
Vill vi stimulera motivation och nyfikenhet får vi aldrig ha så bråttom att vi slutar samtala med eleven. Har vi för bråttom, gör vi saker fort och fel.
För en elev i den proximala utvecklingszonen, finns inga andra mål än de som är lagom.
Lagom av allt.
För eleven finns bara ett lagom, sen kan vi vuxna tycka att det borde gå fortare.
Men fortare för vem?
Det är här varsamheten kommer in.
Särskilt när det handlar om ministrålar.
Och lärande.
Det får vi aldrig glömma.
Priset är för högt.
