5 dagar i universitetsstaden är över.
Jag är dödens trött.
Jag har så mycket jag tänker.
Osorterat.
Ostrukturerat.
I kväll skulle jag skjutsa på ett kalas.
Sen gjorde jag något jag inte gjort på väldigt länge.
Jag åkte till mitt gamla jobb.
Jag låste upp.
Jag gick till "mitt" klassrum.
Där blev jag sittande.
I mörkret.
Ensam med tårar och trötthet.
Med allt.
Jag vet inte riktigt varför jag åkte dit.
Jag borde inte ha gjort det.
Jag saknar mitt klassrum.
Mina ministrålar.
Mina visioner.
Men det är inte för mig längre.
Jag vet det nu.
Det känns konstigt.
Sorgligt.
En massa mer också som jag inte hittar ord för.
Just nu.
