...vad skulle du dit och göra? undrade L när jag ringde henne och osammanhängande berättade om min klassrumsvisit.
Jag skulle bara dit för att hämta en bok åt en vän.
Och blev helt överrumplad.
Av alla spår.
Efter ministrålar.
Efter mig.
Efter en verksamhet jag varit med och format.
Och lämnat.
I alla fall i tanken.
Men i hjärtat?
Jag var inte förberedd.
Jag trodde nog annat.
Men nu vet jag.
Att jag alltid kommer att sakna barnen.
Att jobba med dem.
Att finnas hos dem.
Att vara en del av deras vardag.
Innan jag gick lämnade jag en liten peppningslapp till en ministråle, som jag vet behöver det.
När jag såg oredan i hans låda, log jag för mig själv.
Vissa saker förändras inte!
