Köttbullar med ärtor!

Ibland stöter man på en pedagogisk verksamhet som är sådär riktigt, riktigt bra. Som känns genomtänkt och äkta, på riktigt och fullt ut.

Varje vecka deltar jag i en sådan verksamhet. Jag spelar nämligen fiol. Eller rättare sagt, min dotter spelar fiol och jag hänger med. Allt enligt den så kallade Suzukimetoden. De fröknar som leder denna fiol är riktiga, riktiga pedagoger.

Tänk er att möta alla dessa ungar, som tränat mer eller mindre bra på sin läxa och som är mer eller mindre motiverade till hela grejen. Till det kommer ett antal obildbara föräldrar och när allt det förs samman...

På något sätt, med en aldrig sinande energi eller glädje, både till barnen och till musiken entusiasmerar de alla oss som deltar. Hur lyckas de? Hur får de alla barn att fixa fiol, stråke, hakstöd, axelstöd och samtidigt spela unisont? Hur gör de för att inte bli vansinniga? Hur får de alla oss att vecka ut och vecka in spela rytmer och tänka "köttbullar med ärtor" under tiden?

Svaret måste vara deras genuina engagemang och glädje. Den är så äkta, ärlig och direkt. Den gör att man går och nynnar 2:an åsså 3:an, 3:an åsså 2:an på dagarna. Den där äkta glädjen, som kommer från insidan kan man inte värja sig emot. Det känner både barnen och vi föräldrar och jag tror dessutom att det smittar.

I dag när vi åkte hem från fiolen tänkte jag på min egen lärarroll. Jag hoppas att jag som fröken också har smittat barn med genuin och äkta glädje, det skulle kännas bra!

I går kväll...

...när jag väntade på min dotter som dansade, träffade jag min f d chef. Hon satte sig hos mig och vi började prata. Om ditt och datt, om nu och då. Plötsligt sa hon:

- Jag blir så nöjd och glad när jag ser och hör dig. Fattar du nu att något hunddagis aldrig var aktuellt, fast du var arg som ett bi för det... Snart är du klar och då kommer du och jobbar hos mig, det blir bättre än bra.

Vi pratade vidare om hur det var då, i samarbetet med M och med utmattningsdepressionen och hur återhämtningen varit när hon såg mig rakt i ögonen och sa:

- Jag vill att du ska veta att jag medvetet inte lät både dig och M gå utbildningen tillsammans. Jag prioriterade. Jag ville ge dig en chans att lämna och ibland tror jag inte att tvåsamheten var nyttig för dig. Jag har en känsla av att ert samarbete inte alltid var på lika villkor. Man kan inte vara den som sliter mest under hur lång tid som helst...

Här slutade jag lyssna. Ville inte höra mer. Kunde liksom inte. Kände mig förorättad, arg och nästan kränkt. Hur menade hon? Hur kunde hon säga så? Resten av kvällen hörde jag hennes ord ringa inne i huvudet. Jag kunde inte bli av med dem. De gnagde och irriterade.

I dag berättade jag om samtalet för en av mina pluggkompisar. Vi diskuterade lite om hur man blir tillsammans med andra. Om hur man kan förändras och det utan att man märker det. När man märker det kanske man inte ens gillar det man ser.

- Tyckte du om den du var tillsammans med M? frågade han.

Jag kunde inte svara. Jag var tvungen att tänka. Ordentligt.

Jag känner mig lite omskakad. Jag vill inte se på vårt samarbete som min f d chef beskrev det, men om det inte ligger nåt i det hon sa varför skakar jag inte bara av mig det. Om jag inte direkt kan svara på en relativt enkel fråga om vad jag tyckte om mig själv i samarbetet, vad säger det då? Jag vet fortfarande inte, men jag tänker på det.

Riktigt ordentligt.

Inte någonting!

Jag är inte överens med mitt skrivande.
Jag hade tänkt så mycket.
Jag får inte ur mig det jag tänkte skriva till en början.
Jag får inte ur mig någonting.

Tänker promenera på saken.

Länge!

Värmd av solen!

Härom natten gjorde jag något jag aldrig trodde skulle vara möjligt.

När allt var som värst, som mörkast och som tröttast började jag skriva någon form av dagbok. Helvetesboken. Jag skrev i den ända fram till nu i höstas, sedan dess har den legat orörd i min garderob. I dagboken har jag minsann inte på något sätt skrätt orden. Där står allt, helt osminkat, naket och utan omsvep. Vissa sidor är så bubbliga och texten är så utsmetad av tårar att det knappt går läsa. Jag har gjort flera försök att läsa i boken men jag har inte stått ut.

Härom natten som sagt, gjorde jag det. Jag vet inte varför egentligen, men kanske var det bara dags. Ensam, mitt i natten satt jag i köket med boken framför mig och när jag väl öppnat den kunde jag inte sluta läsa. Jag läste, frös, grät och återupplevde massa tusen känslor. Vissa delar läste jag om och om igen, det var som om jag inte fick nog. Först kändes det som självplågeri, men allt eftersom jag läste fick jag en annan känsla. Jag stod ut med att läsa mina egna nattsvarta ord och tankar. Jag kunde distansera mig till det som stod och vet ni, det kändes som om det var jättelänge sedan det skrevs. Kanske ligger det som hänt nu bakom mig på ett annat sätt än förr. Det kommer att forma det som ligger framför mig det vet jag, men jag vill inte att det ska förstöra det som finns inom mig.

När allt var som mest neråt hade jag skrivit i boken att jag var rädd för att inget någonsin mer skulle kunna värma min själ och att jag för alltid skulle vara iskall och tom på insidan. I dag, på promenaden, har januarisolen lyst på mig och i dag värmde den inte bara mitt ansikte. Solstrålarna letade sig in både i mitt hjärta och i mitt sinne och förvissade mig om att min insida inte är iskall och tom. Jag log för mig själv där jag gick och tänkte att jag äntligen är redo, redo för solen, för våren och för värmen. Både på utsidan och insidan.

Äntligen!

Oordning.

Så var jag där igen. I oordningen. Den som stör i mitt inre och ger upphov till virriga tankar. Det sliter, nöter och tröttar. Ena stunden glad och i nästa stund förtvivlad. Nu, mest över det någon sagt, som landade fel. Allt jag själv borde ha sagt, fastnade. Som en hård brödbit i halsen.

Det är oordning på mina bokstäver också. I en enda hög ligger de och skräpar. De trotsar mig. Ibland blir jag trött även på bokstäverna, orden och meningarna. Varför krånglar de med mig? Jag funderar på bloggen och i dag har jag diskuterat vadslagningen med L. Hon är skoningslös och skulle jag vika mig nu, lär jag få höra det resten av livet.

- Visst ser du att du skriver om helt andra saker nu? säger hon förhoppningsfullt. Du är inte lika arg, tonen är en annan. Du kan inte sluta nu!
Jag är ingen som viker mig. Hon vet det. Hon blir livrädd när hon hör att jag vissa stunder överväger det, men det blir inte i dag...

Att L och jag skulle vara vänner livet ut, visste vi nog direkt. Hur vet man det? En känsla bara. Vissa perioder i livet går stigarna tätt, tätt intill och sen finns det tillfällen när de av olika anledningar grenar sig ett tag, för att sedan åter finnas nära, nära. Det har aldrig spelat någon roll att vi svängt av åt varsitt håll ibland, för stigen leder oss alltid tryggt tillbaka till varandra igen. Så självklart. Jag funderar på två andra stigar som nu löper bredvid varandra, kommer de att korsas eller vika av för att aldrig mer mötas? Eller kommer de också att finna mark att fortsätta löpa parallellt? Det får tiden utvisa.

Att bli bättre på...

Jag älskar listor! Det ligger liksom i en fyrkants natur att strukturera saker i viss ordning och listor, mina vänner, är det optimala sättet att göra detta.

I ett tillstånd av viss självkritisism bestämde jag mig för att göra en "Bli bättre på- lista". Den kritiska vinklingen kan möjligen vara en orsak till listans längd. Den sträcker sig i dagsläget över tre A4- sidor och innehåller mer än 60 punkter. Då har jag ändå hoppat över såna saker som "ringa till svärmor oftare" och "äta mer grönsaker".

Skulle jag visa den här listan för någon, blev jag förmodligen idiotförklarad. Många saker av det som står där, kommer jag mest troligt aldrig att kunna göra någonting åt. Jag förundras över hur lätt det var att skriva ner alla dessa förbättringspunkter, jag hade säkert kunnat skriva ner fler också. När jag skulle skriva en "jag är bra på"-lista däremot, tog det tvärstopp och jag kom inte på en enda grej...

Är inte det lite sorgligt?

Som stödhjul.

- Du har förändrat mig fröken, sa ministrålen V till mig en dag, precis innan sommarlovet.
- Hur menar du nu? frågade jag.
- Nu kan jag massor som jag inte kunde när jag började 1:an. Jag är annorlunda.
- Annorlunda?
- Ja! Nu kan jag läsa, simma och jag kan äta en hel potatis...
- Men det är inte jag som har förändrat dig. Du har gjort det och jag har bara funnits här bredvid dig, för säkerhets skull.
- Som stödhjul på cykeln?
-Ja, precis så. Som stödhjul.

Nya kunskaper, nya upptäckter och nya möten gör att vi ändras och förändras. Både ministrålar och fröknar. Ibland handlar ens förändring om läsning och potatisar. Ibland om helt andra saker. Saker på insidan, mindre konkreta men ändå så väldigt tydliga. Det sker vare sig vi vill eller inte. Frivilligt eller ofrivilligt. Jag tänker att man borde våga möta det med mer öppet sinne. Inte huka sig, inte gömma sig, utan vingla med på färden om man törs och förmår. Med eller utan stödhjul.