Skriftliga omdömen.

Resonerade med en rektor i dag.
Om de skriftliga omdömena.
Hon hade överlåtit det på lärarna.
En och en ska de få utforma sina omdömen.

Jag tänker att det handlar om att förvalta det uppdrag vi lärare har fått.
Vi kan inte välja bort det, vi har att utföra det som bestämts.
Jag önskar att det blir diskussioner i skolorna.
Där vi pratar om färdigheterna.
Där processen bedöms hos alla elever.
Att alla elever får utvecklas individuellt utifrån sina förutsättningar och sina utgångslägen.
Att vi hjälper barnen att se skillnaden, utvecklingen, från utgångspunkten, processen och det uppsatta målet.

När vi sen ska formulera omdömet, är det inte med tomma ord.
Med full respekt om eleven ska vi lärare ge omdömen.
Detta uppdrag måste också förvaltas väl.
Med kompetens, undran och respekt.
Det väcker också frågor om vår profession.
Hur ser vi på elevers utveckling.
Hur värderar vi den?
Hur utmanar vi våra elever?
Hur ser vi på den lärande människan och kanske framför allt; hur kommunicerar vi det vi ser?

Det handlar om barnen.
Om omsorg, kunskap och respekt.
Gentemot dem.

Det handlar också om vår lärarprofession.
Men en och en.
På var sin kammare.
Blir det inga diskussioner.
Den här gången.
Heller.

Finfint besök!

I dag fick jag ett sms.
”-Tja göres! Hemma?”
En stund senare stod tre mopeder utanför huset.
3 gossar ur IG-gruppen.
Vid köksbordet.
Med kanelbullar.
Och choklad.

I morgon börjar de gymnasiet.
Nervöst.
Pirrigt.
Även för tuffa killar.
Med attityd.

Men efter andra koppen choklad.
Och en massa bullar senare.
Släpps attityden.
Då går det att prata.
Om oron.
Om att hitta en plats.
I allt det nya.

-Men längtar ni då, frågade jag.
-Typ, kanske… blev svaret.
-Tänk alla era nya lärare. Dom längtar att få träffa er. Att få komma i gång.
-Ingen lärare längtar väl efter sina elever! Det ska vara du då...
-Det är klart att dom gör. De allra flesta längtar. Massor.
-Glöm det!

När de åkt.
I spöregnet.
Funderade jag för mig själv.
Hur det kommer sig.
Att elever som gått 9 år i skolan.
Inte tror och inte känner.
Att deras lärare känner glädje till jobbet.
Och längtar efter eleverna.
Det tål att tänkas på...

De värmde i alla fall mitt hjärta med sitt besök.
Att de valde det.
Sommarlovets sista dag.
I spöregnet.
Känns fint.

Riktigt, riktigt fint.

Jag hade...

...tänkt skriva om ledarskap.
Men den här dagen tynger och tröttar.
Skrynklar.

Jag har suttit med armen om en jätteledsen vän.
Undrar fortfarande vad jag kan göra för henne.
Och hur.

Jag har försökt peppa, gråtande favvokollegan M.
Till ett jobb hon inte vill ha.
Innerst inne.

Jag har gjort en annan vän både arg och ledsen.
Fast det inte, inte, inte var meningen.
Inte alls.

Så har jag också blivit rejält uppsträckt av L.
Det handlade om mat.
Om frossa och näsblod.
Hudlöshet.

Så det där inlägget om ledarskap får allt vänta ett tag.
Till en annan dag.
En bättre dag.

Så får det bli!

Opedagogiskt, obildad eller bara ointresserad?

Jag har en ny kamera.
En lagom avancerad enligt säljaren.
Det tackar vi för.

Väl hemkommen.
Med kameran.
Och instruktionsboken.
Dyker följande frågor upp.

Är instruktionsboken väldigt opedagogiskt upplagd?
Är kamerans ägare obildad?
Är kamerans ägare ointresserad?

Instruktionsbokens upplägg, är verkligen något jag ställer mig tveksam till.
Oerhört detaljerad i avdelningen ”Självklarheter”.
Såsom hur man fäster linsskyddet och stoppar i batterier.

Sen.
När det börja lukta krångel.
Föreslår boken bara.
Autoläge.
Det bästa av lägen.

Kamerans ägare kan mycket väl vara obildad.
Helt enkelt för trög för att fatta manualen.
Men tyvärr.
Tror jag nog att ointresse.
Är den mest passande beskrivningen.

Instruktionsböcker.
Är.
Dödligt.
Trist.

Sa den glada fröken och återgick till Tomas Kroksmarks bok ”Den tidlösa pedagogiken”.
528 sidor grundläggande aspekter på pedagogik, didaktik och lärande inom den västerländska traditionen, från 900 fKr-1960-talet.

Vilken läsning.
Låt det regna.
Jag är i autoläge.

Skav och plockepinn.

Jag har en känsla.
Som skaver.
Inuti.
En sån där.
Svårt-att-sätta-fingret-på-känsla.

Släpp det, säger R.
Du har inte tid att grubbla på det.
Du ska toppa formen.
Kolhydratladda.

Inför vad?
Den årliga plockepinn-turneringen.
Som går av stapeln.
I morgon.
Med finaste familjerna L och W.

Av någon anledning.
Har R och jag.
De sista åren.
Varit på samma lag.

Vi.
Undrar.
Varför?

Lustbarn.

Jag har läst och begrundat John Steinbergs bok "Världens bästa fröken" i sommar.
Steinberg kallar dagens barn för "lustbarn", som drivs av lust snarare än pliktkänsla, och som inte automatiskt ser lärare som auktoriteter eller skoluppgifterna som ett måste.
Den traditionella förmedlingspedagogiken blir inte alltid framgångsrik med sådana barn, och många av oss har väl försökt ersätta den med motivationspedagogik.

Han talar för processpedagogik, att lära-sig-att-lära, i en värld där vi vet att en stor del av den kunskap som behövs i framtiden inte finns ännu, eller är så specialiserad att det inte är fruktbart att förmedla den till alla.

Steinbergs kunskapstanke, ett steg vidare, är att lärare som undervisar dessa moderna lustbarn framför allt borde se sig själva som ledare. Ledare som med kärlek leder barnen dit de inte själva skulle ha gått.

Att leda lustbarn.
Att väcka lust.
Till livet.
Till lärandet
Vilken ynnest.
Vilket jobb!

En liten hjälte.

Min yngsta dotter tampas med en mängd födoämnesintoleranser.
Sedan hon var knappt 2 år har hon funnits i läkarnas vård och våld.
Otaliga är de undersökningar och de provtagningar hon varit på.
Begränsad är den mat hon kan äta.
Vi försöker enligt konstens alla regler.
Ändå mår hon inget vidare.

I dag var det dags för stora provtagningsdagen.
I 6 timmar har de tagit alla möjliga och omöjliga prover.
Efter 9 rör blod, slutade jag räkna.
Hon är stucken överallt.

Hon har svimmat 2 gånger.
Hon har kräkts massor.
Men hon har inte en gång klagat över situationen.
Fast jag vet att hon är livrädd.
Panikslagen.
Grågrön i ansiktet.
Klibbig av svett.
- Dom är väl klara snart, mamma frågade hon.
Då var det 4 timmar, en njurröntgen och en tarmbiopsi kvar.
Vilken liten hjälte.

Den stackars sjuksköterskan Eva, som tog alla prover och jag,
utbytte förtvivlade blickar emellanåt.
Hon for lika illa som jag.
Men nu i kväll.
När lugnet lagt sig.
Och den sönderstuckna ungen dödstrött somnat i min säng.
Ringde hon, Eva.
Och frågade hur vi mådde.
Pratade om dagen.
Det värmde och gladde.

Då blev jag ännu mer övertygad.
Om att alla gånger man ringt hem till föräldrar.
Efter jobbiga samtal.
Tuffa besked.
För att höra hur de mår.
Hur det man sagt har landat.
Om man kan göra något för dem.
Är rätt.
Varje gång.