En snabb visit...

... i skolverkligheten blev det i dag.

IG-gruppen.
Dessa fem tänkare.
Som blev "mina".
Förra året.

Som lärde mig massor.
Om bemötande.
Frustration.
Ilska.
Oro.
Glädje.

Smög in till dem i dag.
Slog mig ner.
Följande resonemang utspelade sig, mellan R och mig.

- Du M! Har du kollat in 9A?
- Jo, det har jag sett, har du?
- Mmm, inte konstigt att det gick bra för den klassen.
- Hur då? Vad menar du?
- Jamen, va fan, dom fick ju riktiga pedagoger till klassen.
- Men... Vad har ni då?
- Men kom igen, på den här skolan jobbar väl inga pedagoger, vi har bara vanliga lärare här!

Ridå!

Kompetensutveckling.

Vi har alla varit på kompetensutveckling som inspirerat oss.
När vi går hem ska vi förändra världen.
Eller i alla fall svenskundervisningen på den egna skolan.

Efter en inspirerande kurs är man euforisk som en väckelsepredikant.
Man vill dela med sig och frälsa.
Man vill utveckla och utvecklas.

Effekten av kompetensutveckling blir ofta en kort himlafärd.
Den snabba återkomsten till jorden och verkligheten är grym och man får vara tacksam om i alla fall några smulor hamnar i undervisningen.

Snart är det dags för kompetensutveckling i skolchefsbekantens kommun.
PP-presentationen testades i går på några "utanförskolanmänniskor".
Det gick rätt bra.

Men det är inte utan att jag undrar.
Hur många av de som deltar.
Som kommer att vara euforiska.
Över bedömningsmatriser.

3 dagar innan sommarlovet.

Fröknar gillar blommor...

Hade ett ärende på skolan i dag.
När jag sneddade över skolgården för att gå till bilen hörde jag någon ropa.

-M! Vänta, vänta på oss!

Två fd ministrålar kom rusande.

-Här, dom är till dig. Vi har plockat dom nu. Vi såg din bil, sa den ene.

I den framsträckta handen "hängde" en liten bukett solgula tussilago. Plockade sådär som bara barn plockar blommor. Knappt något skaft, lite klämda och nästan redan vissna. Helt omöjliga att sätta i någon vas.

- Men åh, tack vilka fina blommor! Vad glad jag blir svarade jag.

- Vi tänkte väl det! svarade den andre belåtet. Fröknar brukar gilla blommor!

Nu flyter de gula blommorna omkring i den minsta kopp som huset kunde frambringa. Varje gång jag passerar dem, ler jag stort. Inte minst i hjärtat.

Små blommor.
Plockade av små smutsiga händer.
Till mig.

Klart att fröknar gillar blommor då!

Skolensamhet.

I dag har jag varit på gamla skolan och gjort en intervju med fd kollegan S.
Det var med blandade känslor. S har kommit att betyda mycket för mig sedan den dagen jag gick hem. Så det var trevligt att träffa honom ur den aspekten.
Samtidigt såg jag att han var sliten.

Han kände sig ensam.
Ingen att skolutveckla sig med.
Ingen att tänka tillsammans med och dela tankar kring arbetssätt, IUP och annat.
Inget tär så mycket som det.
Inget förlamar och passiviserar så mycket som att känna så.
Skolensamhet.

- Säg att du kommer tillbaka sen! sa han. Till skolan och till mig. Så jag kan få någon att klokna med igen.

Men inte ens för S, kan jag tänka mig det.

Aldrig.
Någonsin.

Men tänk ändå!

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta.

T ex när man har ett mail i sin mailbox från två utvecklingspedagoger.
Som hört av skolchefsbekanten att vi ska ha utbildning med hans personal.
Om formativ bedömning.
Precis det de behöver till sina rektorer i sin intilliggande kommun.
En förfrågan.
Om vi...

Och detta sker samma dag som man fått IG på samtliga bedömningspunkter av sin läkare.
Ingen otydlig bedömning.
Tvärtom.
Jättetydlig.
Jätte.
Jätte.

Så jag slår bort tankarna på att det kanske inte skulle bli så mycket mer jobb.
Bestämmer mig för att det inte är rimligt.
Att jag har mer än nog.

Duktig flicka!

Trött i tanken.

Alla dessa tankar, som bara hoppar och far.
Ungefär som lotto-kulorna i den där apparaten.
Tankar som inte hittar sin plats.
Som inte slår sig till ro.
Som inte vilar.
Är oerhört tröttsamt.
Stressande.
Ledsnande.

Jag försöker sortera dem.
Det är som ett plocke-pinn.
Rör jag i fel tanke, kanske allt rasar.
Det vore inte så bra.

En del går inte att sortera.
De bor innerst inne.
De är de som inte kan vila.

Som tröttar.
Stressar.
Ledsnar.

Öppet sinne?

Jag försöker ha ett öppet sinne inför de frågor som ställs angående dagarna i juni.
Ibland lyckas jag.
Ibland går det sämre.

Jag brottas med viss bristsyn.
Ser folks brister.
Mer sällan nu.
Men dock.

En fråga i mailboxen i dag:
- Har du inget bra dokument du kan visa oss, så vi slipper utforma ett själva?
Vad svarar man på det?
Att man hoppats att ingen skulle ställa den frågan?
Att man hoppats att det skulle vara annorlunda i den här personalgruppen?
Att man tänkt att de pedagogiska diskussionerna skulle göra sitt?

Dokumenten, som är de otryggas livboj.
Som de klamrar sig fast vid.
Som blir det viktiga.
Istället för att släppa allt det.
Öppna upp för det nya tänket.
Och till slut inse.
Att hur blanketten jag dokumenterar på ser ut.
Är helt oviktig.

Är det ok om jag svarar det?
Skulle inte.
Tro.
Det.