Att riskera att bli sviken!

Av någon anledning ville jag att en särskild person skulle få veta att den här bloggen fanns. Jag vet inte riktigt själv varför. Han har kommit att betyda en hel del för mig vare sig han vill eller inte, men han är inte alltid lätt att kommunicera med. Han är ofta rätt fåordig och jag babblar på oavbrutet. Han kan helt plötsligt bli alldeles tyst och bara titta tomt rakt ut. Inget stressar mig mer än det. Jag blir iskall. Jag tänker att tystnaden inte är bra, att den är hotfull på nåt sätt, men jag vet inte säkert. Att maila honom länken hit var dubbelbottnat. Självklart tvekade jag länge. Det går liksom inte att ha det ogjort när man väl tryckt på "send". Mycket som är skrivet här, är sånt som ingen i min närhet vet särskilt mycket om. Jag har valt att ha det så, men varför vill man att vissa ska veta om bakgrunden? Jag har inget svar på det nu, det är bara så jag känner. Kanske för att man vill att någon ska förstå, utan att man själv hela tiden måste prata om det som varit. Kanske för att man har mycket man vill säga, men tillfällena ofta saknas. Och självklart är det så som L säger, att man riskerar att bli sviken. Men ibland får man helt enkelt bestämma sig för att ta den risken.

Jag har röjt min blogg!

Ringde L för att rapportera från en 40-årsfest vi var på i går. När samtalet nästan var slut hasplade jag ur mig det jag gruvat mig för under hela samtalet:
- Du... jag har röjt bloggen för en person...
-
- Jo, jag sa att...
- Du, jag hörde, men VA!?
- Mmmm.
- Är du helt från vettet, vi hade ju kommit överens om att...
- Jag vet, men jag var tvungen. Ville...
- Till vem!
- Det kan jag inte säga, inte nu.
- Men du är väl bara för mycket! Du har röjt bloggen, men vill inte säga till vem!
- Typ...
- Allt bra tur för dig att jag tycker så mycket om dig! Du kommer att ångra dig och jag kommer att få sopa upp bitarna av dig sen, när du inser att du blivit sviken. Då kommer jag inte att skräda orden, men ATT jag ska veta vem det är!
- Mmm, men inte i dag.
- I morgon, senast!

Att stå i tacksamhetsskuld...

Att vara så tacksam mot någon att man inte med ord kan beskriva det, är det möjligt?

2 veckor innan jul, när vi var i universitetsstaden på veckosammankomst, dippade jag ner, men blev snabbt uppdragen ur hålet av bästaste pluggkompisarna. De kan aldrig förstå hur mycket deras omsorg och kramar betydde där bland villorna i den iskalla decemberkylan och jag kommer aldrig att kunna förklara det för dem heller. Hur sätter man ord på känslor som man inte ens begriper sig på själv? Hur tackar man för något som man vet att man aldrig kommer att kunna återgälda! Jag har tyvärr ingen aning om det. Kanske kan man stå i tacksamhetsskuld till någon livet ut?

En ministråle hjälpte mig att ta ett kliv.

Förr i tiden, ni vet, när jag var en glad, entusiastisk, ivrig och engagerad fröken läste jag hemskt mycket skrifter, utredningar, förordningar etc, etc, som alla handlade om skolan. När jag gick hem, packade jag ner alla dem i en stor flyttkartong. Jag hade tänkt skicka allt på pappersåtervinningen för på hunddagis eller i kommunens arkiv behövs inga sådana kunskaper. Hur som haver, så hamnade kartongen på vinden och där har den stått - orörd.

För ett par veckor sen fick jag berättat för mig om en ministråle, som bor mer än 100 mil från mig. Hennes vän berättade om hennes skolsituation, om snart tappade sugar, om oroliga och maktlösa föräldrar. Jag led med dem, men det är svårt att hjälpa. Hennes situation har legat och gnagt i mig och jag visste att jag läst en lagtext som kanske kunnat stöttat dessa föräldrar. Så, precis innan jul, när jag var på vinden för att hämta en julgransfot, föll min blick på kartongen. Helt plötsligt fick jag en ingivelse och innan jag visste ordet av, hade jag släpat ner kartongen från vinden och spridit ut allt innehåll på köksgolvet. Jag letade och fann, men det var inte det som var det viktigaste...

En liten ministråle, som jag inte känner och som jag mest troligt aldrig kommer att träffa, fick mig att slita upp den där kartongen. Hon hjälpte mig att ta ett kliv - i rätt riktning! Hon fick mig också att fundera på hur jag bemött mina små strålar genom åren och jag hoppas att jag ALDRIG bemött något barn och dess föräldrar som hon bemöts av sin fröken. Ingen vuxen skulle ha funnit sig i att bli kränkt på det sättet av sin chef, och man får aldrig tappa bort det. Man måste hela tiden gå till sig själv. Hur skulle jag tycka att det var? Den respekten är vi skyldiga våra elever.

Åter på banan.

Efter ett par rätt så tunga veckor, som jag sovit mig igenom till största delen, är jag här igen. Vet inte så mycket mer än det just nu. Hoppas på att vardagen ska räta upp allt lite och att 2008 blir året då den glada fröken gjorde sitt återtåg till livet.

För virrad!

Jag måste vila mig ett tag. Ibland när jag blundar ser jag mitt svarta hål och inget skrämmer mig mer än det i dessa dagar. Hamnar jag där en gång till kan inget rädda mig, då går jag under och då är det slut med Junibackens lilla Madick...

Nu tar jag en välbehövlig paus här på bloggen. Jag har fått ok av bästaste L, som säger att jag skött mig bra, so far... Hon är verkligen en skoningslös mottävlare. Återkommer så småningom, när allt är lite klarare. Då är jag en bättre kursare, en bättre medmänniska, en bättre (gladare!?) fröken, ja helt enkelt en bättre allt!

Har bestämt mig nu...

För 2 år sedan ingick jag i ett projekt som Myndigheten för Skolutveckling ordnat. Det handlade om IUP och hur arbetet framskred i olika kommuner. Att ingå i det projektet var som att komma hem. Tänk att få träffa skolchefer, skolledare, lärare och en massa annat skolfolk som alla har ett gemensamt intresse, nämligen skolutveckling. En massa kontakter knöts och i dag ringde en skolchef upp mig från en kommun i södra Sverige. Han ville att jag skulle skriva en rapport för deras kommuns räkning. En rapport om hur deras utvecklingsarbete framskridit och summan av kardemumman. Det här är något jag knappt törs berätta för en enda levande människa i min närhet. De som känner mig vet, att jag för 2 år sedan skulle ha mördat för det här jobbet, i dag tackade jag nej. Efter jag lagt på luren tog jag hunden på en lång, lång promenad och jag grät hela tiden.

På något sätt kom jag till någon slags insikt. Att jag tackat nej var väl i sig ett nederlag, men absolut nödvändigt. Det hade inte gått i dagsläget, men jag kan inte fortsätta så här. Jag vill vara som förut. Jag vill vara en glad fröken med massor av energi och kunskap. Jag vill vara andra människors flöte. Jag vill vara stark. Jag vill orka! Så måste det bli.

Några frågor på det?