Då.
I de svarta hålets tidevarv.
Var en av de.
Svårasteochtuffaste.
Lärdommarna.
Att de jag räknade med.
Skulle finnas där.
Inte fanns.
Mittialltdetsvarta.
Samtidigt fick jag också.
Fina överraskningar.
I form av nya flöten.
Som jag inte räknat med.
Efter det.
Gallrade jag hårt.
Bland vilka som räknas till nära.
I dag vet få.
Och nogautvalda.
Mycket för att slippa bli besviken.
Nu när orken tryter.
När jag själv flötar andra så dåligt.
Är trött. Uppgiven.
Ynklig. Sliten.
Rätt oduglig.
Är jag så.
Obeskrivligt glad.
Hjärtinnerligt tacksam.
För de fina.
Som finns där.
Oavsett.
Min status.
De som flötar.
Hejar. Peppar.
Allt vad de orkar.
Fast gensvaret.
Tillfälligt kanske uteblir.
Hur skulle det gå.
Utan dom?
