Så har ytterligare.
Ett år.
Passerat.
Utan Nils.
Hjärtat slår sina slag.
Dagar kommer och går.
Oavsett.
Det är lite märkligt.
Ringde Karin i 0485.
Hon lät trött.
Jätte.
När vi pratar.
Får jag alltid en känsla.
Av vemod.
En klump i magen.
Så där som när man ser små glasspinnekors i skogen.
Med texten: -Du var den bästa hamstern.
Skrivet av vad man förstår, ett väldigt ledset barn.
Som när man ser mammor eller pappor.
Som går jättefort och håller ett litet barn i överarmen.
Och efter springer barnet i obekväm overall och ropar: - Vänta, du går för fort.
Eller som när man handlar på Ica.
Och ser en liten tant som handlar enportionsförpackningar.
Och med darrig hand betalar på öret.
Det är liksom.
Det sorgligaste jag vet.
Den där känslan.
Av vemod.
Ensamhet.
Och något obestämbart.
