Mellan dagarna.

Där vi bodde förr. Iskall Annandag 2010.

Stillaochlugnt.
Kallt.
Slött.

Ungefär så.
Är justnulivet.
Så här.

Mellan dagarna.

.23

Det var den 23:e.
För tusenårsedan.
När jag stod vid busshållplatsen.
För att åka hem till julfirande.
Ensam.

Jag såg på långt håll.
Hur han kom springande.
-Vi låtsas att vi har fått magsjuka, föreslog han.
Vi stannar här.
Bara vi.

Och så blev det.
Vi spelade alfapet.
Drack julmust. Skrattade. Pratade.
Och nattpromenerade.
På helt folktomma gator.

Och det snöade så stilla.
Att flingorna knappt rörde sig.
De bara hängde i luften.
Miljontals.
Och glittrade under gatlyktorna.
Mot den nattsvarta.
Decemberhimlen.

Så snöar det ute.
Precis nu.
Men i övrigt.
Är inte mycket som då.

Som den där julen.
För tusen.
År sedan.

Påminnelse.

Så var det dags.
Att bli årligt påmind.
Omhurdetvar.
När all ork plötsligt tog slut.

När inga nyanser fanns.
När allt var tröttochsvart.
När jag trodde att jag nästan inte fanns.
När allt var så obeskrivligt sorgsligt.

Men det vänder.
Även för trasiga små kryp.
-Det blir bättre; säger de.
Man tänker att de ljuger.
Efteråt inser man att de hade rätt.

Man vaknar en dag och vet bara, som Snusmumriken sa.

Strössligt.

I kallaste.

Och mörkaste.

Värstamånaden.

När sova.

Och jullov.

Är mantran.

Piggar R upp.

Med en Mp3.

Laddad med finfina.

Sommarlåtar.

Och en burk.

Strössel.

För att färgerna.

Ska göra mig.

Piggareochgladare.

Fint det.

J.

Det fanns en gång.
När det var vi.
När det var jagtyckeromdig hundra gånger om dagen.
När det var jagdörutandig.
När det var vivivi.
Alltid och för evigt. Vadsomänhänder.

När det var fem timmar långa telefonsamtal.
Även från USA, fastän det var så dyrt.
Bara för att han ville och inte stod ut.

När han kom till min skola och alla undrade vem han i hockeyjackan var.
Var svaret så självklart.
Hanärminbästevän.

Han räddade mig när jag var fjorton.
Han räddade mig hundra gånger efter det.
Men mest av allt räddade han mig då.
Från allt. Från mig själv.

Vi träffades på ett träningsläger.
Han klättrade upp i min våningssäng en onsdagsnatt.
Satte pekfingret för munnen och lade sig bredvid mig.
Frågade: - Sover du?

Och jag skakade på huvudet.
Och jag var fjorton år.
Och aldrig någonsin hade någonsomhan legat så nära.

Och tiden bara stannade.
Han låg bredvid mig, tittade upp i taket och pratade tyst.
Om musik, om träning, om sinsport.
Om min.

Jag förstod inte varför det var mig han klättrade upp till.
Varför det var min kudde han ville dela.
Det låg tio andra flickor i det släckta rummet.
Och alla de. Var vackrare. Än jag.
Men det var ändå min säng han valde.

Och så blev det vi.
Vi tränade. Tävlade. Vann och förlorade.
Skrattade och levde. Närde och tärde.
Vi fanns hos varandra. Vi bytte blandband och hemligheter.
Det var hockeysvett och skidpjäxor. Kolhydrater och olivolja.
Matkrångel och slitna ledband. Tårar och lycka.
Vi var femtonsextonsjuttonartonnittontjugo.

Och sen fanns vi inte längre.
Bara ett jag. Och ett du.
Det finns hundra anledningar till det.
Men nog ingen tillräcklig.
Egentligen.

Ibland skickar vi ett mail.
Det skulle kunna stå.
Hejhurhardudetmårdubra?

Men det står aldrig så.
Det står alltidalltid.
Vadsomänhändevarduminbästavän.

Och någon av oss svarar tillbaka.
Jagvet.
Påriktigtvetjagdet.

I dag.
Kom ett sånt.
Mail.

Bortlängt.

Freedom beach, december 2009.

Bortlängt.
Är det ett ord.
Som finns?

Jag har i alla fall.
Det.
Nu.

Bara så.
Ni.
Vet.

Så smått.

Ljus i novemnermörkret. I dag. 2010.

I dag.
Är hjärtat.
Mjukt.

Har gjort.
Brasaker.
Vilat. Läst.
Lekt med foton.

Funderat.
På behandlingförgråfläck.
Utan att.
Panikandas.

Misstänker.
Att jag får.
Samlaihopmig.
För kraftansträngning.

Alla.
De känslor.
Som finns i det.

Kan liksom.
Omöjligt rymmas.
I en femtiosjukiloskropp.
Med bara ett.
Hjärta.

Fruset.

Vintrigt hundkex. Vintern 2009.

På något vis.
Lika oförberedd.
Varje år.
På mörker.
Och kyla.

Känner mig blek.
Slut. Spak.
Gammal.

Försöker.
Ta beslut.
Ombehandlingsmetod.

Man klarar.
Mycket mer.
Än man tror.

Det får jag bekräftat.
Gångpågång.

Nu behövs bara.
Ett reservbatteri.
Och en.
Mängd.
Mod.

Vissa dagar...

...piskar snön.
Ens ansikte.
Och man ångrar.
Att man steg upp.

...piskar provsvar.
Ens hjärna.
Och lämnar.
Ingen ro. Alls.

...piskar tröttheten.
Hela ens existens.
Och man undrar.
Hur man ska orka.

...vill man bara.
Hoppas.
På en bättre dag.
I morgon.

I bil.

Kompakt mörker.
Regnsmatter mot rutan.
Mucho Gusto utlovar radiosport.
I timmar.

Vi kan vara.
Var som helst.
Mellan A och B.

Bara mötande strålkastare.
En och annan.
Varningsskylt.
Vittnar om annat liv.
I den här stunden.

De båda fina.
Sover bak.
Minns ron.
I att somna.
Till motorljudochregnsmatter.

Minns friden.
I att se stjärnorna.
Genom bakdörrsrutan.
Innan man somnade.
Allt annat försvann.
Snabbt.
Men stjärnorna.
Rörde sig långsamt.

I kväll.
Ser man inte stjärnorna.
Vi åker genom.
Det svartaste svarta.

Bort och hem.
På samma.
Gång.

Kroppen.

Det är nåt.
Med den.
Den är sig inte.
Lik.

Ibland.
Tror jag.
Att den är.
Någon annans.

Det blir.
Allttydligare.
Att det inte.
Är förkylningsrelaterat.

Medicinen.
Som tog över.
Efterbehandling.
Gör nåt.

Är tydligennödvändig.
Men gör kroppen.
Skruttig.

Det värker.
I alla leder.
Det domnarochmolar.
Den är helt.
Orkeslös.

Den rubbar.
Cirkulationen.
Så jag fryser.
Trots trippeltröja.
Och schal.

De vill höjados.
Men då ramlar.
Håret.

Detärbiverkningarmanfårräknamed.
Säger de.
Men om man inte.
Vill det då?

Livlina

Så.

Har jag.

Tryckt på enter.

Skickat.

Oåterkalleligt.

Rätt?

Ellerheltfelute?

Ja.

Säg det.

Jag hade behövt.

Ringa en vän.

Dra i en livlina.

Rådgöra med en klok.

Trots att.

Alla dessa.

Finns i.

Enochsammaperson.

Blev timmen för sen.

För bubbel.

Och grubbel.

Å ena och å andrasidan.

Klokord.

Det blev mest.

Trötta tankar.

Lite svammel.

Mycket ostruktur.

Men.

Det blev.

I alla fall.

Nåt.

Igen.

Vissa dagar.
Tröttar jag mig själv.
Osannolikt.
Mycket.

Återigen.
Står jag där.
Med vidarefundering.
Och ett inre.
Kli.

Mailet kom.
Via detta forum.
Till mig.
Och nu.
Kanjagintesläppadet.

Skulle vara väldigt.
Spännandeochintressantocholidligtochvansinnigtochhelknäppt.
Men ickeförty.
Jordens utmaning och väldigt lärorikt.
Att testa. Se vad som händer.
Vad de säger.

Slutdatum är väldigt snart.
Någon riktigt formulerad plan.
Finns inte.
Platsen är allralängstnerilandet.
Men det skulle kanske gå...

Som sagt.
Ibland.
Blir jag väldigt.
Trött.
På mig.
Själv.

Saktapromenad.

Hemkommen.

Efter samkväm.

Med gamla kursisar.

Kvällens bästa.

Blev hemgång.

Med särskild.

En saktapromenad.

I iskall höstnatt.

Med frusen utsida.

Och varm insida,

Märkligt.
Hur glädje och sorg.

Skrattet och tårarna.

Hela tiden.

Delar ögonblick. Utrymme.

Och klang.

Märkligt också.

Hur samklangen.

Armbågemotarmbåge.

Under småstegsfärd.

Även finns i det tysta.

I det som inte sägs.

Efter hejdå.

Kryper jag ner.

Under fluffigt täcke.

Med sorgsen lycka.

Iskall utsida.

Och varm.

Insida.

Handledd.

En av de våra.
Vållar huvudbry.
På olika vis.

En fin.
Ska försöka.
Bistå.

Med klokhet.
Annan vinkel.
Och utgångspunkt.

Han är nyttig.
Duktig.
Och innerstinne dessutom.
Jätterolig.

Han vet inte om det.
Aktar sig för.
Att visa.

Men ibland.
Bubblar det över.
Det stela.
Korrekta.
Yrkesmässiga.

Då syns.
De varmaste av ögon.
Och hörs.
Det mest befriande.
Gapskratt.

Det gillar.
Jag.

Fritt löp.

Kroppen.
Är interiktigt.
Vad den en gång.
Varit.

Slitenochtrasig.
Av svartahål.
Gråfläcksbehandling.
Ålder.

Han som alltid hjälper.
Trycker. Knådar.
Lägger till rätta.
Har styrt upp.
Förhurdetskalöpas.

Jag är ingen enkel.
Patient.
Tålamod.
Är inte mitt mellannamn.

Ofta bortser.
Jag från saker som.
Gång. Sakta jogg. Vila.

Men den här gången.
Förstod jag.
Hurdetmåstebliomkroppenskahålla.
Och följde programmet,
Påriktigt.

I kväll.
Fick jag.
Belöningen.

För mångakilometers.
Barfotalöpning.
På mördartrista löpbandet.
För galet löjliga övningar på storboll.
För hävningar. Av tår och vadmuskler.
Vikter och konstigheter.
Som man hoppas att absolutingenser.

Belöningen var.
Tjugofemminuter.
Fritt löp.
Hurfortduvill.

I skydd av mörkret.
Sprang jag lungt.
Till området medenmassafotbollsplaner.
Sen var det fritt.
Underbart.
Tok. Spring.

Öratillöraleende.
Glad över.
Att kroppen ville.
Att benen inte värkte.
Att bålen höll kroppen rakast.

Och även glad över.
Att ingen.
Såg.

Ordsaknad.

Finfin vallmo. 2010.

Hur länge.

Kan orden saknas.
Fattas.

Intehittas.

Egentligen?

Försöker skriva.

Bådedetena.

Och det.

Andra.

Men hamnar.

Bland foton.

I bildbehandlingsprogrammet.

Så i dag.

Intemångaord.

Men en liten.
Vallmomania.

På rätt ställe.

Ett annat rätt ställe. Juli 2010.

Nu.
Har jag.
Baraettjobb.

Det känns.
Makalöst.
Skönt.

Mittibland.
Och på rätt ställe.
Varje dag.

Svart eller vitt.

L säger.
Att jag är antingeneller.
Aldrig lagom.
Mittemellan.

En svartellervitmänniska.
Jag håller naturligtvis.
Inte.
Med.

Kan enbradag.
Medge.
Vissa drag.

L tycker bättre om.
Bubbelgumsrosa.
Den rosaskimmrande.
Låtsaslyckan.

Den som inte är.
Annat än för galleriet.
För syns skull.

Men nej.
Tack.

Rosa.
Är en väldigt.
Krävande.
Färg.

Så...

... tar vi sats.
Djupandas.
Rätarpåryggen.

För ytterligare.
Ett gråfläcksmöte.
I universitetsstaden.

Då ska de sitta.
Mittemotpårad.
Krångelprata.
Pedagogtaffligt.

Jag försöker fokusera.
Vara skärpt.
Fattaochförstå.
Vad de menar.

Men som jag hoppas.
Att jag aldrig.
Ska behöva återkomma.
Dit.

Ett mail.

I dag.
Fick jag.
Ett obeskrivligt.
Mail.

Frånenannan.
På det utvecklande.
Jobbet.

Vårt förstamöte.
Var märkligt.
Stelt.
Ickeavslappnat.

Men långtomlänge.
Under stelochstriktfasad.
Hittade jag.
En finfin.

Med fantstisk.
Humor.
Kunskap.
Värme och glädje.

Mailet var.
Från honom.
Det var så.
Helt.
Oväntat.

Och jag.
Blev så väldigt.
Jätte. Jätte.
Glad.

Redo.

I morgon.
Kommer de.
Nya.

Vi är.
Meränredo.
Att möta.

Det är också.
Snartslut.
På det utvecklande.
Jobbet.

Alla undrar.
Ifrågasätter.
Tycker.
Om mitt val.

Om rättellerfel.
Bordehagjort.
Skullehatänkt.

Kan det vara fel.
Att välja.
Eleverna?

Kontraster.

Det har varit.

Några besynnerliga.

Dagar.

Obekvämt.

På allavis.

Med magklump.

Jag fotar.
Med nyaobjektivet.

Leker i ps.

Där kan kontrasterna.

Mellan mörkastemörkt.

Och det allra klaraste.

Enkelt ändras.

Framochtillbaka.

Vissa dagar.

Borde man kunna.

Fixa till.

De egna.

Kontrasterna.

Både i utseendet.

Och i.

Livet.

Generell skrivkramp del 325.

Ja.
Igen.
Den totala.
Skrivkrampen.

På olikavis.
Den ena.
Handlar om dendärartikeln.
Sommarens möte.
Glatt blandade in mig i.

Snart är det inlämningsnära.
Vad hjälper det?
Jag har inga uppslag.
Ingen ingång.
Och absolut ingen.
Väg ut.

Fingrarna vill inte.
Ochintehjärnanheller.

Den andra skrivkrampen.
Är på ett annat plan.
Sådant jag vill skriva.
Till en viktigochfin.

Men det blir inget.
Bara platt. Stelt.
Konstigt.

Vila sig i form.
Känns inte.
Som ett lämpligt,
Alternativ.

Saknade.

I dag.
Har jag hälsat på.
Farmor och farfar.
Farfar skulle ha fyllt år.

När jag var liten.
Var det han.
Och jag.

Vi löste korsord.
Drack kaffe på bit.
Spelade poker med knappar.
Tjugoett.
Och Hej knekt.

Han lärde mig massor.
Om massor.
Hur man ångar bort frimärken från kuvert.
Gör stearinfigurer ur Kalle Anka-tidningar.
Stavar till ansjovis.
Busvisslar.

Men också saker.
Som tålamod.
Uppskattning.
Vänskap.

Han dog alldeles.
För tidigt.
Mitt framför mina ögon.
En iskall vinterkväll.
När jag var femton år.
Och jag har saknat honom.
Sedan dess.

Det finns människor.
Man så gärna.
Hade velat känna.
Som vuxen.

Hemma.

När man öppnar.
Bildörren.
Hemma.

Luktar det.
Ledigtochsemester.
Fast man är hemma.

Det är speciellt.
Att gå alla vändor.
Med sommarpackningen.
All tvätt.

Se klätterrosen.
Ännublomma.
Barnen återinta.
Sina rum.

Småprata med grannarna.
Strosa runt kvarteret.
Med Snigel.

Det verkar ha hänt mycket.
Om man är hund.
För mig är det välbekanta.
Lukter.
Ljud.

Härhemma!

Det sista.

Sista öbilderna, sommaren 2010.

Snart hemfärd.
Fördenhärgången.
Utan ångest.
Panik.
Låtmigstannalitetillkänslan.

Sagolikt skönt.
Att slippa.
Känna.

En finfin vistelse.

Har det allt.

Varit.

Åska.

Min utsikt, denna kväll. 2010.

I kväll.
Förändrades himlen.
På nolltid.

Från solsomvanligt.
Blev kvällshimlen.
Väldigt mörkochmäktig.

Tänk att sitta.
Inlindad i filten.
Och betrakta.
Med kameran.
Somendasällskap.

Finaste fint.

Jobb. Jobb. Eller jobb.

På den årliga.
Sommarfesten.
Blev jag heltplötsligt.

Erbjuden jobb.

I universitetsvärlden.

För en.
Hundradelavensekund.
Var jobbet.
Mitt.

I den hundradelen.
Av en sekund.
Fanns inget.

Justnuliv.
Inget husirad.
Inga finflickor.

Det fanns inte heller.
Något arbetslag.
Någon lagledare.
Någon rektor.

Som alla kämpat.
För att jag.
Skahelatidenvara.
Där.

Jag andas.
Förhoppning.
Om att det ska komma.
Enannangång.

En bättre.
Lämpligare.
Modigare.
Gång.

Till havs.

Bödabukten. 21 juli 2010.

Så här.
Har dagen.
Spenderats.

Varken.
Merellermindre.
Gudagott.
Var det.

Här har.
Vissaåkt.
Och andra.
Kommit.

Det gör.
Samvaron.
Liteenklare.

Ju fler andra.
Desto mindre.
Jag.

Cykeltur.

Gamla kustvägen, juli 2010.

I dag.
Har jag cyklat.
Finaste cykelturen.
Som finns.

Det var.
Bara fantastiskt.
Heltenkelt.

Hjärnan tänkte
Ingatankar.
Hjärtat slog.
Lugntochbehagligt.

Så där.
Somdetfaktisktgör.
Ibland.

Resten av kroppen.
Gjordesitt.
Även kameran.
Fick arbeta.

Braattha.
När termometern visar.
Massaminus.

Slappt.

Dagen var.
Strålande.
Påallasättochvis.

Ledigt ledig.
Befriande slö.
Med sänkta axlar.
Och magandning.

Lånt borta.
Från justnulivet.
Hur matkrånglet ska hanteras.
Provsvarochröntgenbilder.

Värken i handochfotleder som inte ger sig.

Alltet.

Ena ögat motdeandrassmå.
Naturligtvis ytterstute.
På bryggan.
Alltid det.
Var annars?

Skrattar åt.
Tvååringens försök.
Att blåsa såpbubblor.

Så svårt innan.
Så lätt sen.
När man.
Kommit på det.

Komma fram.

Hos Karin. Juli 2010.

Framme.

Jätteframme.

I värmen. Vid havet. Bland stenarna.

Attkommafram.

Följs även det.

Av vissarutiner.

Klockan.

Läggs i denblommigaburken.
Sen promenadrundan.

Alltid.

En sväng ner.

Till havet.

Via bryggaochsittsten.

Så förbi NilsochKarin.

Och upp igen.

I år. I går.

Mötte jag.

Hansomrökerfisk.

När jag promenerade.

På förstasvängen.

Jaså. Ni är här nu!

Ja, då kan sommaren börja.

Sa han och log välkomnande.

Och ja.

Nu.

Kan sommaren.

Börja.

Dagen i dag.

Dagens eftermiddagstimmar.
Höll toppkvalitet.
Och suddade liksom bort.
Övrigt överflödigt.

Inget särskilt hände.
Bara stilla packning.
Inför mångadagars.
Öliv.

Men alla runt.
Var bara så.
Vardagsglada.

Listorna.
Var irakrad.
Väldigt strukturerade.
Väl fungerande.

Jag log.
När jag listströk.
Nedpackat.

Tänkte på.
Enannan.
Som packar påannatvis.

Och som skulle.
Skrattat.
Gott.

Grått, suddigt och lite luddigt.

Grått.
Var det fortfarande.
På röntgenbilderna.
Lite mer. Lite annars.
Än förut.

Suddigt.
Var det.
På bilderna.
Till läkarnas förtret.

Luddigt.
Var svaret.
På vad? Varför?
Och vad händer nu?

Men de hade.
Gott hopp.
Om att det nyagrå.
Var friskt. På tillväxt.
Jag tror också det.

På mångatusendagar.
Har jag inte.
Varit så bra.
I ryggen.
Som nu.

Nästan heltutan.
Stelhet. Domningar. Ilningar. Stickningar.
Bara starkt. Friskt.
Och bra.

Jo. Faktiskt.

Där...

Byrum, Sandvik. Juli 2009.

...är där.
Man inte.
Är.

Men snart.
Ja. Alltså.
Om en vecka.

Är där.
Här.
Där man.
Är.

Jag tror inte.
Jag längtat så
Galet mycket.
Efter öalltet.

Som nu.

Fotboll och flätor.

Juli 2010.

För ägarinnan.
Till skorna.
Har helgen varit.

Full av fart.
Fotbollochåterfotboll.
Lägerliv.
Godis.
Och disco.

För flätflickan.
Slutade helgen.
Innan den egentligen.
Hunnit börja.

Någon gav felmat.
Till den hyperallergiska.
Så i stället.
För ovanstående.

Blev det magpaj.
Barnklinik.
Matrestriktioner.

Olika.
Falla.
Ödets lotter.

I början av juli.

Dagen.
Har jag tillbringat.
Påjobb.
Det var ingen bra.
Jobbardag.
Alls.

Den har även.
Tillbringats.
I ett väldigtlitet.
Rum.
Det var bättre.
Påallasättochvis.

I kväll.
När jag förrådsmålade.
Hörde jag på radion.
De pratades om saknad.
Och längtan.

Någon klok Eva sa.
Att de man är nära.
Älskar. Tyckermycketom.

De finns inflätade.
I ens själ och hjärta.
I ens sätt att tänka.
Att vara och att se på världen.

De har blivit en del.
Av en själv.
Och finns på så sätt.
Alltid med.

Det var finfina ord.
Att minnas justikväll.
Så här i början.
Av juli.

Återigen.

Dags.
För koll.

Ryggläge.
In i apparaten.
Som scannar kroppen.
Milimeternoga.

I dag.
Var det ingen.
Panik.
Eller klaustrofobi.

Bara långsamt.
Otåligt.
Och numåstedethagåtttjugominuter.

Nu är det bara.
Hållna tummar.
Som gäller.

Konservatism.

En av de två. 28 juni 2010.

Vi diskuterar.
Ofta glass.

R, T och jag.

De gör narr.

Av mig.

För min ovilja.

Att variera mig.

Jag varierar mig.

Jo. Det gör jag.

Mellan två.

Sorter.

Det räcker.

Problemet är.

Att dessa sorter.

Funnits.

Alltid.

Och inte med.

Bästa vilja.

Kan kallas.

Nyheter.

I dag firade vi.

Finfintuppsatsbetyg.

Med rullskidåkning.

Och glass.

Jag varierade mig.

Inte.

Traditionsenligt.

Solvarma klippor. I alla fall i lä. I dag 2010.


Som traditionen bjuder.
Blev det.
Midsommardagspaddling.
För mig.
Och den bästeochtrognaste.
Paddelkompanjonen. R.

Båda trötta.
Efter festligheter.
Och förlitesömn.

Det blåste.
Snåltochmycket.
Både.
Hitochdit.

Vi enstundslumrade.
Nära varandra.
I lä.
På en solvarm.
Klippa.

Och enades sen.
Om att vissa traditioner.
Är riktigtriktigt.
Fina.

Inte.

Byarum, Öland. Juli 2009.

Man ska.
Inte skriva inlägg.
I affektochvredesmod.

Man ska.
Inte dra.
Förhastade slutsatser.
I ilska.

Man ska.
Inte heller.
Ringa till någon.
I detta tillstånd.

Det ska man.
Inte.

Man får.
Då räkna med.
Att någon kör massamil.
För att reda ut.
Och undra vaddetegentligenhandlarom.

Man får då.
Vettiga förklaringar.
Svälja förtretet.
Och inse att.
Manöverreageratochattnågonannanhaderiktigtfel.

Man får då.
Också.
Radera inlägg.
Och be om ursäkt.
Tänka att ommanbaratänktefterliteså...

Det får man.

Hej då-dag.

Så kom den då.
Dagen.
Vi väntat olika.
Länge.
På.

Underbaringarna.
Var fantastiskt.
Fina.

Det kändes.
Gott.
Att få ge.
Varmastekramen.

Lagledaren.
Och jag.
Var nöjda.
Stolta.

Till hösten.
Kommer.
Åttionionyingar.
Till oss i laget.

Lagledarenochjag.
Ska ha deladvårdnad.
Om tjugoen.
Av dem.

Det blir bra.
Riktigt.
Bra.

Att göra.

Listan.
Över saker.
Att göra.
Blev bara marginellt kortare.
Häromdagen.

Nu trängs.
Enmassaatttatagi.
Som vackert.
Fått vänta.

Examensklänning.
Är en.
Matkrånglet
Är en annan.

Jag önskar.
Matkrånglet gick beskriva.
Med ord.

Men det är så komplicerat,
Att jag oftast.
Ger upp.

Jag brukar fixa det.
Kunna få styr.
Hejdaochstoppa.

Men den här gången.
Vet jag inte.
Om det går.

Jag har i ett svagt.
Ögonblick.
Lovat R.
Att kontakta.
Honsomtrorsigkunna.

Jag gillar inte henne.
Något vidare.
Eller så är det.
Det hon säger.
Jag inte.
Gillar.

Men kanske ändå.
Hon får.
En chans till.
En.

I morgon?

Totaltystnad och ensamtid. Bödabukten. Juli 2009.

Dagen.
Var bra.
Jo.
Det var den allt.

Men nu.
Efteråt.
När huvudet.
Är helt tomt.

Och axlarna.
För tillfället.
Sänkta.

Känner jag.
Ingenting.

Förutom.
En längtan.
Till totaltystnad.
Ensamtid.

Det är märkligt.
Men kanske.
I morgon.

Kanske då.

Snart.

Är det.
I morgon.

Jag borde fullfokusera.
På annans.
Uppsats.

Men under tiden.
Som orden saknas.
Försvinner dagefterdag.
Sen.
Blir nu.
Eller nyss.

Och jag fortsätter.
Tänka halvdåligt.
Att vara.
Interiktigtnöjd.

Med egenuppsats.
Opponering.
Egen insats.

Men snart.
Ovillkorligt.
Är.
I morgon.
I.
Dag.

I dag.

Annan sorts skolbänk. Juni 2010.

Sitter ingen.
Ur årskursen.
Här.

Snart.
Är hela skolan.
Sommartom.

Tomma skolor.
Är.
Mördande trista.

Jag kommer.
Sakna.
Epa-traktorer.
Bensinlukt.
Oljefingrar.

Mascaraklumpar.
Tjockastetjocka lager.
Av underlagskräm.

Doften av.
Överdoserad.
Billig.
Ica-parfym.

Men framför allt.
Kommer jag.
Sakna.

Alla de.
Som dessa saker.
Tillhör.

Men...

Prästkrage, fjolårets modell. Juni 2009.

...hur många.
Är Ni.
Som läser.
Här.
Egentligen?

Fler än jag.
Vet.
Anar.
Och förstår.

Tack alla.
För de.
Finamailochsnällaord.
Jag fått.

För inlägget.
Om lillafrökenmedhumöret.
Och hennes.
Födelsedag.

Tack.

Fröken Olik.

Fröken Olik, någon dag i juli. 2000.

På Mors dag.
Förtioårsedan.
Föddes hon.
Fröken Olik.

Hon förtidigtföddes.
Efter en löparrunda.
Som jag ångrat.
Oräkneliga gånger.
Sedan dess.

Hon var så liten.
Medtagen.
Kall.
Trött.

Mest minns jag.
Hur effektivt allt var.
Hur snabbt det gick.
Och hur de sprang i väg.
Med henne.

Och jag minns.
Vårt första möte.
Efter vad som kändes.
Som en evighet.

Där i vårdsalen.
Där världens minsta människor.
Kämpar för sina liv.

Där mammor och pappor.
Kämpar för att hålla modet uppe.
Och aldrig någonsin.
Blir respekten för livet.
Större.
Än där.

Bland tårarochfrustration.
Bottenlös oro.
Susande respiratorer.
Och pipande andningslarm.

Blir timmar till dagar.
Till veckor.
Till funktionella lungor.
Och en livskraft.
Som heter duga.

Vår Fröken Olik.
En LottapåBråkmakargatan.
Eller Kajsa Kavat.
Rörde om oss rejält.
Dendärdagenförtioårsedan.

Så har det fortsatt.
Och inget. Absolut inget
Pekar på.
En förändring.

Hon som lever livet.
Fullt ut i varje andetag.
I en känslomässig.
Begochdalbana.
Fyller tio.
Makalösa år.

I dag.
Ska jag inte.
Känna oro för konsekvenser.
Hennes livsstart.
Kanske gett.

Jag ska inte heller.
Känna skuld för de där.
Förskräckliga förstatimmarna.
När hon var.
Alldeles ensam.
Iskall.
Ny.
Och pytteliten.

Det ska jag inte.
Inte.
I dag.

Grannar.

Liljekonvalj från grannen. Denna dag 2010.

Vi har flyttat.
Till husirad.
Grannar bredvid.
Bakom.
Och framför.

De väggivägg.
Är fina.
Bättreänbra.

Han längst ut.
Åtandrahållet.
Är kärv.

Lite butter.
Tvär.
Korthuggen.
Med gröna.
Fingrar.

Men.
Herrar.
Idenåldern.

Verkar vara.
Min.
Specialitet.

Hansomabsolutinteskulle.
Måla om.
Var först.
Klar.

Och i dag.
Efter ett.
Samtal tidigare.
I veckan.

Stod två.
Underbart vackra
Liljekonvaljplantor.
Påminbro.

Matkrångel.

Ett riktigt matkrångelfruktfat, mitt kök. 19 maj. 2010.

Jag blir så besviken.
På allaord.
Som inte automatiskt.
Radasuppförattpräntasner.
I slutet på dessa.
Varjedagar.

Jag blir också.
Besviken.
Över matkrångel.
Och ickesömn.
Nu. Igen.

I dag.
På affären.
Var jag ändå tvungen.
Att le åt alltet.

Ingen utan matkrångel.
Köper två påsar.
Knallgröna.
Stenhårda.
Supersura.
Gröna äpplen.

Aldrig.

Glimt av en fredag.

Kallt, kallt hav. Hos mig. 14 maj. 2010.

På vårens första.
Paddeltur.
Med finaste R.
Bland bitande vindar.
Och ett och annat.
Isflak.

Kalltfridfulltochlugnt.
Med honom.
En armlängd.
Bakom.

Eller bredvid.
I lä.
Bakom någons.
Båthus.

Och där.
Någonstans mellan kaffet.
Och limpmackan.
Ställer han frågorna.

Och jag svarar.
Att jag är sliten.
Och utan ork.
Helt. Utan.

Att maten krånglar.
Att träningen med lätthet.
Skulle kunna beskrivas.
Som manisk.

Att jag är i tröttheten.
Den där som inte går beskriva.
Inte går somna från.
Eller vakna utan.

Han räcker mig handen.
Sin varma.
Kramar min iskalla.
Hårdastehårt.
Inget mer behövs.

Han säger inte.
Du måste sovaätavila.
Och för det.
Är jag evigt.
Tacksam.

Han vet.
Att jag vet det.
Det är inte det.
Som är problemet.

Problemet är.
Att jag inte kan.
Att det inte går.

Hur gärna.
Jag än.
Vill.

Kvällstid.

Nu.
Är allt annat.
Avklarat.

Alla andra.
Sover.
Jag borde.
Men har en uppsats.
Att skriva.

I dag.
Fick jag förstå.
Att fotbollscup.
Extradans.
Och orkesterrepetition.
Föll på min lott.

För plankrivning.
Och grussopning.
Var jätteviktigt.
Jätte.

Och nu.
Efter det.
Och matochdiskochtvätt.
Och kompisskjutsning
Fiolhjälp.
Glosträningochmattetrubbel.
Luggklippningochkvällsfikaochsmåprat.

Då är det dags.
Att vässa hjärnan.
Hålla ordning på resultatet.
Försöka undgå.
Att somna.

Vi får väl se.
Hur det.
Slutar.

I valet.

Det där.
Med att välja.
Är inte.
Min.
Grej.

Helt plötsligt.
Fanns fler jobb.
Än tid.

Sådant som varit.
På halvt.
Blir plötsligt.
På helt.
Överallt.

Vad ska man välja?
Det utvecklande.
Eller det.
Invecklade.

Eller det nya.
Som lockande.
Erbjuds.
Med finfina.
Ord.

Hjärtat har.
Nog redan.
Valt.

Ett mail från.
En mamma.
Och en lapp.
Från en 15-åring.
Hjälpte till.

Tror jag.

Ett hus på prärien.

En annan nyckel. April 2010.

I dag.
Har jag
Lämnat nycklarna.
Till det lillahusetpåprärien.

I går.
Var jag där.
Ensistagång.

Gick genom rummen.
Med en klump.
I magen.

Huset.
Som jag tyckt.
Så mycket om.
Trivt så bra i.

Har nu bytts.
Mot annat läge.
Och husirad.

Utsikten.
Vyn.
Skogenochån.

Har ersatts
Av en massa.
Ungar.

Och en telefon.
Som ringer.
Helatiden.

De tvåsmå.
Efterfrågas.
Räknas.
Finns med.

I det.
Vilar jag.
Tänker.
Attdetvardeträtta.

Och med.
Varsamt vemod.
Får jag minnas.

Det lilla röda huset.
På prärien.

Andetaget.

Inte så fina, men så sköna. 22/4 2010.

Det finns.
Ett andetag.
Som inte.
Kan beskrivas.
Med ord.

Det måste man.
Ha upplevt.
Känt.
Tagit.

Det är.
I det andetaget.
Man kan.
Springa.
Hur lättochlångt.
Som helst.

Utan tankar.
På något särskilt.
Med ett fånigt.
Jätteleende.
Från öratillöra.

I dag. Tog jag det. Andetaget.

För första gången. På. Jättelänge.

Fylla.

Jag är verkligen.
Usel.
På att fylla år.

Fast jag gjort det.
Så himmelensmångagånger.
Är det fortfarande.
Inget jag behärskar.

I dag började bra.
Någonstans.
I mitten.
Övergick i dag.
Till att vara en.
Inteallsbradag.

Finaste.
Bästaste vännerna.
Hjälpte upp.
När i dag.
Blivit i kväll.

I morgon.
Ägnar vi oss.
Åt att flytthjälpa.
N och T.

Jag gläds.
Åt paybacktime.
Vi är skyldiga.
Gångertusen.
Minst.

Borta.

En av de våra.
I årskursen.
Är hemmavarande.

Mycket krångel.
Olycka.
Frustration.
Tråkigheter.
Finns i bakgrunden.

Vi har att.
På något vis.
Ändå.
Finnas.

Hemundervisning.
Mail.
Sms.
Är en del.

Förvirringen.
Frustrationen.
Funderingarna.
Är många.

Det som vi anat.
Trott.
Och kanske i viss mån.
Vetat.

Formuleras.
I Skolverkets rapport.
Skolfrånvaro och vägen tillbaka.

Där beskrivs.
Om frånvarobarnens.
Långa väg.
Tillbaka.

Läs här.

Hjälper till.

Aprilväder. 9/10 2010.
I den nya.
Trädgården.
Ligger snö.
I meterhöga drivor.

Jag undrar .
Vad som finns där under.
Hur den omtalade.
Klätterrosen mår.
Och vart all snö.
Ska ta vägen.

Jag längtar.
Efter våren.
Grönskan.
Värmen.

Jag drömmer.
Om nytt.
Trädgårdsprojekt.
I lagom skala.

Om regnet.
Gör sitt.
Så kanske.
Kanske.
En dag...

Långsamt tempo.

I väntan på kaffepannan. 4/4 2010.


De senaste dagarna.
Har förlöpt med långfredagstempo.
Som förebild.

Vi har njutit av.
Finfint väder.
Dito skidåkning.
Och sällskap.

Så där att man.
Just heller inte.
Vill vara någonhellrestans.

Ett ögonblicks sekund.

En av de mina.
Fina.
På detenajobbet.

Lever livet.
Inutiochbredvid.
Inuti sig.
Bredvid oss andra.

Hon är inte.
Lätt att fånga. Nå.
Förstå.

Hon lär mig nytt.
Annat.
Varje dag.

Men det mesta.
Kommer att vara.
Gömt. Oförklarigt.
Och oförståeligt.

Som i dag.
När hon.
Som i tre terminer.
Suttit under ett bord.
Varje musiklektion.

Plötsligt sätter sig.
Vid pianot.
Spelar.
Och sjunger med glasklar röst.
Så tårarna trillar.
På musikfröken.
Och mig.

För ett ögonblick.
Kom hon ut.
Ur sin bubbla.

Och tiden.
Stod helt plötsligt.
Alldeles.
Alldeles.
Stilla.

Bön.

Käre Gud!

Jag har en önskan.

Inte den om att jag borde.
Ha långa naglar.
Och vara handväskintresserad.
Liksom kvinnligt.
Kvinnlig.

Inte heller den.
Om justnulivet.
Och det som kommer efter.

Nej.
Jag skulle så gärna.
Vilja bli en sån där.
Strukturerad person.
Med god framförhållning.

Som planerar.
Sitt uppsatsskrivande.
Som tar itu.
Med jobbet.
I TID.

Jag har försökt.
Med lappar.
Och pepp.
Men det vill sig.
Inte. Alls.

Lapparna gick bra.
Men resten Gud.
Resten.

Kan du se om du kan göra något åt det här?
Det vore väldigt snällt.
Jag har liksom slagit vad.
Med bästevän R.

Och du vet ju.
Att det är livslång.
Förnedring eller ära.
Som väntar.

Outgrundliga vägar.

Det är.
Intebara orden.
Som krånglar.

Tillochfrån.
Har även.
Blogger.
Krånglat.

Inlägg.
Synsintefinnsintevillinte.
Ibland.

Men jag.
Har upptäckt.
Ennyfunktion.

Jag kan se.
Vilka sökord.
Som använts.
För att hittahit.
Och varifrån
Man söker.

Så till dig.
Från Sudan.
Som sökt på jul+pyssel.
Och hamnat här.
Vill jag säga.

Varmt välkommen.
Hoppas du hittade.
Vad du sökte.

En annan.

En annan.

Firar.

I dag.

En bra.

Modig. Klok. Rolig.

Riktigtviktig.

En fin.

På allasättochvis.

Jag önskar det bästa.

Firar.

Bredvid.

I tanken.

Bortom orden.

Hon.

Finaste fröken, juli 2009.

I dag.
För tolv år sedan.
Föddes hon.
Och mitt liv började.
En andra gång.

Hon.
Som är så lik mig.
I det mesta.
Inte bara utseendet.

Hon.
Som är.
En flitiglisa.

Hon.
Som kämpar.
Och som inte tror.
Att det räcker.
Att göra sitt bästa.

Hon.
Vars måtto är.
Lite mer. Lite bättre
Hela tiden.

Hon.
Som är den snällaste.
Allakategorier.

Hon.
Som gör mig tolvårslycklig.
Stolt. Lycklig. Glad. Varm. Orolig. Förtvivlad. Frustrerad.
Omvartannat.
Huller om buller.

Hon.
Som är.
Den finaste. Vackraste. Klokaste.
Allra, allra bästa.
Tolvåringen.

Veckan.

Veckolivet.
Tar äntligen paus.
En välbehövlig.

Veckan har.
Pånågotvis.
Mest innehållit.
Sammandrabbningar.
Av olika slag.

Med andra.
Mig själv.
Detdåligasamvetet.

Allt som inte.
Blev av.
Hanns med.
Gjordes.

Hoppas helgen bjuder.
Vila.
Sömn i massor.
Vårlängtan.
Och ett par stycken.
Solstrålar mot ansiktet.

Sömnen.
Den ska jag ta tag i.
Redan nu.

De bästa vännerna.

Jag flyttar.
Håller på.
Packar och donar.
Både här och där.

Det är inte.
Min grej.
Riktigt.

Samtidigt pågår.
Justnulivet.
För fullt.
Minst sagt.

Möjligen.
Att finaste T.
Läste mellan raderna.
Eller intuitivt fattade.
Läget.
Vid en bralunch.
Förra veckan.

I går.
När jag kom.
För att förbereda.
Inför målarenochsnickaren.

Var alla definaste där.
De täckte. Maskade.
Spacklade. Fixade.

På några timmar.
Var allt klart.
Ordnat.
Mina axlar sänkta.
Andningen normal.

Ja.
Jag vet.
Jag har de bästa.
Vännerna.
Någonsin.

49 998 kvar.

I riktlinjerna.
För uppsatsen.
Står att den bör innehålla.
45 000 - 50 000 tecken.

Jag har skrivit.
Två.
Teoretisk. Bakgrund.

Så.
Utan att överdriva.
Skulle man kunna säga.
Att det är några ord.
Kvar.

Problemet är bara.
Att jag inte.
Tycks ha någon.
Energi.
Till det.

Intetillnågotannathellerfördendelen.

Vissa dagar.

Fruset hav. Inteprecisnu. Mars 2009.

Är bara trötta.
Jag ådstakommer.
Inget. Alls.

Det susar mest.
I huvudet.
Tankarna är trassliga.
Som ett garnnystan.

De borde.
Exempelvis handla om.
Kartläggningar. Fri kvotsansökningar. Överföringsdokument. Elevhälsa. Dyslexinätverksträff. Uppsats. Intervju.

Men kretsar mest.
Kring de.
Näraochfina.
Som behöver huffas.

Kramas. Peppas.
Pratas med.
Lyssnas på.

Otillräcklighet.
Sammanfattar rätt bra.
Känslan.
I dag.

Inga andetag mer.

Rimfrost. Januari 2010.


Under gråfläcksbehandling.
Träffade jag.
Gustav.

En sjukmenpigg.
Tolvåring.
Och Klara.
Den modigaste.
Av småsystrar.

Hon skulle ge.
Av sin benmärg.
Så att tillfrisknandet.
Skulle gå fortare.

Sista gången vi sågs.
Nu.
I januari
Var det klart.
Avslutat.

Han var på väg.
Tillbaka till skolan.
Kompisar.
Livet.
Igen.

Men någon liten cell.
Bidade sin tid.
Väntade på hämd.
Slog till med all kraft.

Bortom behandling.
I ett rasande tempo.
Ofattbart.

I kväll kom sms:et.
Från mamma Anna.
Att Gustav.
Inte finns mer.

Så vansinnigt.
Orättvist.
Hemskt.
Sorgligt.

Hans fina mamma Anna bloggar om Gustav här.

Vinterdag.

Finfint. I dag 2010.

Gårdagens muskelsträning.
Gav träningsont på nya ställen.
Välbehövligt och påintetvis otrevligt.

Strax efter denna dags början.
Förvandlades den.
Till en sådan där världens värsta.

Smet från nedpackning.
Sortering.
Plock.

Till utetid.
Genomlinskik.
Snön och solen.
Var på bästa humör.

Jag lyssnade domherretut.
Jag längtade längdskidor.
Jag saknade apelsinskalare.

Bekännelse.

I dag.
Var det en påandrajobbetdag.

Långt från.
Den skridskoåkande fina.
Epa-traktorer.
Tjocka mascaralager.

Skridskoåkaren.
Hade en tuff dag.
Möte med ny syv.
Gymnasieval.
Språkval.

Ringde honom i kväll.
För att höra.
Hur dagen varit.

Fick sedvanligt skäll.
För att jag ärpådetdärandrajobbet.
Men han lät glad.
Uppåt.
Biddelbaddel.
Och ännu mer.

Innan vi avslutade.
Sa han - Vet du!
När du kom hit, i stället för Å.
Tänkte jag att jag aldrig.
Skulle tycka om dig.
Vilja vara med dig.
Men vet du!
Jag hade fel.
Jättefel!

Och eventuellt.
Att den glada fröken.
Grät en skvätt.
Igen.

I dag.

Använda! 25/1 2010.

I dag.
Var det en ytterst.
Spännande dag.

En av devåra.
Fina.
Extraspeciella.

Skulle ut på hal is.
För första gången.
I livet.

Ett motstånd större.
Än något jag tidigare.
Stött på.
Skräckochskam blandat.

Men i dag.
Efter enmassaförberedelser.
Var vi peppade.
Nervösa men taggade.
Han.
Och jag.

Det gick fantastiskt.
Han var fantastisk.
Modig.
Bara så modig.

Jag var så gladochlycklig.
För hans skull.
Jag fotade.
Serverade choklad.

Och eventuellt.
Grät jag en skvätt.
Också.

Skumt.

Bilresan.
Från universitetsstaden.
Var ensam.
Tyst.
Märklig.

Beskedet från grönalaget.
Var bra.
Jätte.
Men vad ska man känna.
Nu?

Glädje?
Tacksamhet?
Lycka?
Ångest?

Jag blev trött.
Kallsvettig.
Och fåordig.
Sa tackochhejdå.
Gick utan.
Hopsasteg och toklycka.

Bilresan.
Kändes oändlig.
Tröttheten enorm.
Konstigt.
Eller hur?

Fy.

Vintervärld. Januari 2010

Jag hade mina aningar.
Misstänkte.
Förstod det.
På något vis.

Hon.
Den gladaste.
Finaste.
Ambitiösaste.
Man kan tänkaochönska.

Dom.
Hennes kollegor.
Kunde inte hantera.
Det.

Nu.
Är hon.
I återvändsgränden.
Hon vet det inte än.

Men när hon beskriver.
Pratar.
Skäller.
Gråter.
Misstänker.
Ältar och ältar.

Är det så tydligt.
Att jag får gåshud.
Försöker trösta.
Huffa.
Inge modochhopp.

Jag berättar.
Om mitt.
Tänker att ibland.
Är det en bit på väg.
Att veta att man inte.
Är ensammast.
I hela världen.

Surplugg.

Efter sämsta.
Möjliga förberedelser.
Ville jag helst stoppa huvudet.
Under täcket.
Låta statistiktentan.
Och forskningsplanen passera.
Helt utan mitt deltagande.

Jag gormade.
Om aldrig mer.
Varför gör jag detta?
Man kan hoppa av.
Nu är det banne mig sista gången.
Och yada, yada, yada.

Men.

Av okänd anledning.
Kravlade jag mig istället upp.
Långt innan klockan vaknat.
Jag skelade dubbelseendet.
Till hyfsat fokus.

Nu i senkvällstiden.
Har jag formulerat kunskap.
I raka rader.
Och hoppas på poäng.
Över godkändgräns.

Och det där aldrig mera.
Det blev visst.
Inte den här gången.
Heller.

Mot havet, juli 2009.

Veckan var evighetslång.
Proppfull.
Med för mycket.

Nästa almanacksblad.
Vittnar om.
Repris.

Då ska dessutom.
Återbesök.
Och egen skola.
I universitetsstaden rymmas.
På något vis.

Pluggtiden.
Ligger på minusmassor.
Det som var sen.
Är nu.
Eller egentligen.
Borderedanvaritgjort.

En av veckokvällarna innehöll.
Kollegialt umgänge.
För att en av oss behövde det.

Hon behövde oss andra.
Behövde skratta.
Ett vitt kuvert till trots.

Jag förvånas än.
Över hur naturligt och självklart.
Definsteavkollegor.
Backar upp varandra.
Och mig.

Så otroligt ovant.
Är det.
För mig.

Dags igen.

Jobbet, det ena 100111.

Två rektorer på hugget.
Elva glada lagmedlemmar.
En riktigt riktigt fin lagledare.

Nitiofem dyngsvända niondeklassare.
Två av dem extra extra efterlängtade.
Tjugoåtta språkvalsgossar på toppenhumör.

En borttappad hörapparat.
En bruten arm.
Ett avslaget nyckelben.

Två elevvårdskonferenser.
En syv-träff.
En färdig kartläggning.

Många gäspningar.
Oräkneliga leenden.
Massor av skratt.

Den första skoldagen.
Var i dag.
Japp.