Det var den 23:e.
För tusenårsedan.
När jag stod vid busshållplatsen.
För att åka hem till julfirande.
Ensam.
Jag såg på långt håll.
Hur han kom springande.
-Vi låtsas att vi har fått magsjuka, föreslog han.
Vi stannar här.
Bara vi.
Och så blev det.
Vi spelade alfapet.
Drack julmust. Skrattade. Pratade.
Och nattpromenerade.
På helt folktomma gator.
Och det snöade så stilla.
Att flingorna knappt rörde sig.
De bara hängde i luften.
Miljontals.
Och glittrade under gatlyktorna.
Mot den nattsvarta.
Decemberhimlen.
Så snöar det ute.
Precis nu.
Men i övrigt.
Är inte mycket som då.
Som den där julen.
För tusen.
År sedan.
