Fröken Olik, någon dag i juli. 2000. På Mors dag.
Förtioårsedan.
Föddes hon.
Fröken Olik.
Hon förtidigtföddes.
Efter en löparrunda.
Som jag ångrat.
Oräkneliga gånger.
Sedan dess.
Hon var så liten.
Medtagen.
Kall.
Trött.
Mest minns jag.
Hur effektivt allt var.
Hur snabbt det gick.
Och hur de sprang i väg.
Med henne.
Och jag minns.
Vårt första möte.
Efter vad som kändes.
Som en evighet.
Där i vårdsalen.
Där världens minsta människor.
Kämpar för sina liv.
Där mammor och pappor.
Kämpar för att hålla modet uppe.
Och aldrig någonsin.
Blir respekten för livet.
Större.
Än där.
Bland tårarochfrustration.
Bottenlös oro.
Susande respiratorer.
Och pipande andningslarm.
Blir timmar till dagar.
Till veckor.
Till funktionella lungor.
Och en livskraft.
Som heter duga.
Vår Fröken Olik.
En LottapåBråkmakargatan.
Eller Kajsa Kavat.
Rörde om oss rejält.
Dendärdagenförtioårsedan.
Så har det fortsatt.
Och inget. Absolut inget
Pekar på.
En förändring.
Hon som lever livet.
Fullt ut i varje andetag.
I en känslomässig.
Begochdalbana.
Fyller tio.
Makalösa år.
I dag.
Ska jag inte.
Känna oro för konsekvenser.
Hennes livsstart.
Kanske gett.
Jag ska inte heller.
Känna skuld för de där.
Förskräckliga förstatimmarna.
När hon var.
Alldeles ensam.
Iskall.
Ny.
Och pytteliten.
Det ska jag inte.
Inte.
I dag.
