Kallt, kallt hav. Hos mig. 14 maj. 2010.
På vårens första.
Paddeltur.
Med finaste R.
Bland bitande vindar.
Och ett och annat.
Isflak.
Kalltfridfulltochlugnt.
Med honom.
En armlängd.
Bakom.
Eller bredvid.
I lä.
Bakom någons.
Båthus.
Och där.
Någonstans mellan kaffet.
Och limpmackan.
Ställer han frågorna.
Och jag svarar.
Att jag är sliten.
Och utan ork.
Helt. Utan.
Att maten krånglar.
Att träningen med lätthet.
Skulle kunna beskrivas.
Som manisk.
Att jag är i tröttheten.
Den där som inte går beskriva.
Inte går somna från.
Eller vakna utan.
Han räcker mig handen.
Sin varma.
Kramar min iskalla.
Hårdastehårt.
Inget mer behövs.
Han säger inte.
Du måste sovaätavila.
Och för det.
Är jag evigt.
Tacksam.
Han vet.
Att jag vet det.
Det är inte det.
Som är problemet.
Problemet är.
Att jag inte kan.
Att det inte går.
Hur gärna.
Jag än.
Vill.
