Det fanns en gång.
När det var vi.
När det var jagtyckeromdig hundra gånger om dagen.
När det var jagdörutandig.
När det var vivivi.
Alltid och för evigt. Vadsomänhänder.
När det var fem timmar långa telefonsamtal.
Även från USA, fastän det var så dyrt.
Bara för att han ville och inte stod ut.
När han kom till min skola och alla undrade vem han i hockeyjackan var.
Var svaret så självklart.
Hanärminbästevän.
Han räddade mig när jag var fjorton.
Han räddade mig hundra gånger efter det.
Men mest av allt räddade han mig då.
Från allt. Från mig själv.
Vi träffades på ett träningsläger.
Han klättrade upp i min våningssäng en onsdagsnatt.
Satte pekfingret för munnen och lade sig bredvid mig.
Frågade: - Sover du?
Och jag skakade på huvudet.
Och jag var fjorton år.
Och aldrig någonsin hade någonsomhan legat så nära.
Och tiden bara stannade.
Han låg bredvid mig, tittade upp i taket och pratade tyst.
Om musik, om träning, om sinsport.
Om min.
Jag förstod inte varför det var mig han klättrade upp till.
Varför det var min kudde han ville dela.
Det låg tio andra flickor i det släckta rummet.
Och alla de. Var vackrare. Än jag.
Men det var ändå min säng han valde.
Och så blev det vi.
Vi tränade. Tävlade. Vann och förlorade.
Skrattade och levde. Närde och tärde.
Vi fanns hos varandra. Vi bytte blandband och hemligheter.
Det var hockeysvett och skidpjäxor. Kolhydrater och olivolja.
Matkrångel och slitna ledband. Tårar och lycka.
Vi var femtonsextonsjuttonartonnittontjugo.
Och sen fanns vi inte längre.
Bara ett jag. Och ett du.
Det finns hundra anledningar till det.
Men nog ingen tillräcklig.
Egentligen.
Ibland skickar vi ett mail.
Det skulle kunna stå.
Hejhurhardudetmårdubra?
Men det står aldrig så.
Det står alltidalltid.
Vadsomänhändevarduminbästavän.
Och någon av oss svarar tillbaka.
Jagvet.
Påriktigtvetjagdet.
I dag.
Kom ett sånt.
Mail.
