Beslutsångest!

Tidsfristen för jobberbjudandena börjar ta slut.
Jag hade bestämt mig för nej.
Nästan.
Så bestämde jag mig för ja.
Kanske.

Nu står jag här som åsnan mellan hötapparna och förväntas ge ett besked.
Ja eller nej.
Det finns ett problem.
Jag vet.
Inte.

Jag vänder och vrider.
Å ena sidan och å andra sidan.
Jag vill och inte vill.
Vad är rätt och vad är fel?

Vill du verkligen bli specialpedagog då?
Frågade skolchefen mig när vi åt lunch.
Är det vad du vill jobba med sen?
Ja, käre F, det undrar jag också...
Men att bara sluta, inte slutföra, det är inte min grej riktigt.
Även om jag den här veckan tänkt det ett antal gånger...

Och kanske är det vad jag vill.
Att jobba som pedagog igen.
Elever.
Mitt i lärandet.
Där barnen är.

Samtidigt som det där andra lockar.
Nya kunskaper.
Stora utmaningar.
På ett annat sätt.

Kan ingen hjälpa mig att veta?

Nu!

Trassligt.

Alla barn vi har omkring oss har det inte lätt.
Livet kring en del elever är inte enkelt.
Inte varsamt.

Ett sånt liv har en av mina f d ministrålar.
Familjen kämpar.
Mot skolan.
Mot grannar.
Mot tyckare.

I skollivets början trivdes ministrålen bra.
Allt var inte enkelt, men vi hade dialog.
Pratade och lyssnade.
Stöttade och peppade.

Nu har det riktigt spårat ur.
Jag har hört rykten.
Hemska.
De handlar om skolvägran, anmälningar och annat.
Min ministråle.

Ibland glömmer föräldrar i omklädningsrum att jag inte bara är förälder.
Att jag faktiskt är en f d ministrålsfröken.
Som hör.
Och drar slutsatser.

Så i kväll åkte jag hem till familjen.
För att krama om ministrålen.
Och hennes föräldrar.
Se om jag kunde göra något.
Jag blev kvar länge.

Kanske gjorde det skillnad.
Kanske inte.

Jag hoppas det.

Som om...

... jag inte hade nog med böcker att läsa i utbildningen.

Förra veckan la jag en bok i korgen på Ad Libris.
Den kom i går.
Fast jag har egentligen inte tid.
Inte ork.
Inte ledig plats i hjärnan.
Jag skulle bara "känna" på den.
Lite.
Nu slukar den mig.
Suck.

Boken heter: Det pedagogiska kulturarvet och är skriven av Sven Hartman.
Den handlar om den svenska skolans utbildningstraditioner, allt för att förstå den nutida skolutvecklingen.
Några gestalter inom den svenska i den pedagogiska idéhistorien, som påverkat den svenska skolan, beskrivs också.
Både gamla bekanta och några som jag inte känner så väl.
Än.

Sen har jag läst om kollektiva bestraffningar i DN också.
I Barnombudsmannens årliga rapport visade det sig att varannan elev utsätts för kollektiva bestraffningar i svensk skola år 2007/2008.
Vilka vuxna skulle acceptera det förfarandet på sin arbetsplats?
Att bli kollektivt bestaffade eller enskilt bestraffade inför andra?

Ingen!



Artikeln ur DN kan du läsa här.

Att vara lik en snigel - en brun...

Jag bor i samma område som skolan jag nu lämnat, ligger i.
Det gör att man träffar f d ministrålar ganska ofta.
Ungefär hela tiden.
Tidigare tyckte jag att det var lite jobbigt, men nu är det nästan enbart kul.

I dag hade min yngsta dotter fotbollsträning.
Träningstiden innan har ett helt lag av ovan nämnda ministrålar.
Ystra efter påsklov och fotbollsträning.
Glada och studsiga.
11-åringar.

En av dem studsade fram till mig och följande dialog utspelade sig:

- Men hej M, nääääär kommer du och hälsar på i klassen. Du har lovat...
- Ja, jag vet. Nu har det ju varit påsklov och ledigt, men snart kommer jag...
- Kommer du i håg de där glasdjuren vi fick av dig?
- När ni fyllde år, menar du?
- Ja, vi fick välja ett... jag valde en snigel, en brun.
- En brun snigel... var den fin, den?
- Ja, och den har jag på en hylla i mitt rum och när jag ser på den tänker jag på dig!
- Eeh...tänker du på mig när du ser snigeln?
- Ja och då blir jag alldeles varm och glad!

När jag körde hem från fotbollsträningen tänkte jag på det där.
Tänk att vara ihågkommen.
Av en 11-åring.
Som tänker på mig.
Och blir glad.
När hon ser en brun snigel.
Av glas.

Det är frökenlycka.
På riktigt!

156 dagar kvar...

...och ryktet säger att bästaste L har börjat träna inför dagen D.

Jag har inte fått det bekräftat av henne personligen, men en säker källa (lika chockartat förvånad som jag) har berättat det! Mållös är ordet. Varken mer eller mindre.

Lika mållös blev jag nog över den blombukett som kom hem till mig i dag.
Från skolchefen.
Med hopp om ett gott samarbete.
Som inleds i juni.
Med personalutbildning.

En början.
Kul.
Spännande.
Ångestskapande.
Jag gruvar mig.
Redan!

Hotivation eller motivation?

Hans -Åke Scherp, docent i pedagogik vid Karlstads universitet, resonerar i en artikel i Skolvärlden, om lärande och om betygens vara eller inte vara.

"Lärandet måste vara meningsskapande för eleverna nu och inte om 15 år, för då struntar eleverna i det. Lärarna måste hitta lärprocesser som är meningsskapande i nuet. Då krävs två saker. Först måste lärarna möta eleverna där de är. Lärarna behöver sedan utmana elevernas föreställningar för att bidra till att fördjupa deras förståelse utifrån vetenskaplig grund.
Det handlar om att efterfråga och förstå elevernas tänkande som grund för ett utmanande och lärande möte. Med dagens system försöker man klara det ändå genom att hota med betyg. Men ambitionen måste vara mindre av yttre "hotivation" och mer av inre motivation som drivkraft för såväl elevernas som lärarnas lärande."

Hotivation, vilket begrepp!
Säger det mesta.
Nästan allt.

Artikeln i sin helhet finns att läsa här.
Häromdagen skrev Hans-Åke en artikel i SvD, angående Jan Björklunds skolpolitik, som också kan vara läsvärd. Den hittar du här.

För och emot.

I dag har jag lunchat med skolchefen F.
Jag var sådär nervös som jag inte ofta är.
Hade nästan svårt att andas.
Det var nu han skulle komma till insikt.
Om att han haft otur när han tänkt och planerat.
Att han haft fel i fråga om mig.

En av oss hade fel.
Det var inte han.
Det var jag.

Han pratade.
Jag lyssnade.
Rodnade.
Förundrades.

Förundrades över denne F. Som besitter så mycket kunskap, erfarenhet och rutin. Som brinner för sin kommuns skolutveckling. Som aldrig pratar ekonomi, bara framtid för sina skolor men som också har en annan sida. En blick som ser genom berg. En förmåga att förstå det man inte kan formulera med ord. Varsam och försiktig, men samtidigt väldigt rak. Det passar mig.

Man kan också konstatera att om inte om funnits, hade besluten varit enklare och färre.
Nu har jag en del att fundera på.
Att ta ställning till.
Att väga för och emot.
Fram och tillbaka.
Massa gånger.