...tar paus och vila.
Jag tänker; att för varje gång nu.
Knuffas man lite närmare sista gång.
I alldeles samma tanke.
Finns slutdagssorg.
Jag blir så trött.
På det svårhanterbara.
När man är mitt inne i.
Istället för i slutet av.
Slipper man tänka tid.
Försöker gömma mig.
Undan längtan och saknad.
Men blir upphittad.
Och nästan överfallen.
Gång.
Efter gång.
