I morgon.
Är det dagen.
Som på många sätt.
Förändrade.
Mitt liv.
Den totala.
Kraschlandningen.
Som enligt vissa.
Berikat mig.
Och mitt liv.
Jag håller inte med.
Jag vet hur det känns.
Att stå med handen full av hårtussar.
Att ha enorma minnesluckor.
Att kräkas, kräkas, kräkas.
Att höra sin chef be en gå hem och vila.
Att höra sin läkare prata utmattningsdepression, utbrändhet och medicinering.
Att sova dygn i sträck, för att vakna och vara ännu tröttare.
Att gråta de mest förvivlade av tårar. Om och om igen.
Att innerst inne känna sig ensammast av ensamma.
Jag vet också att vägen tillbaka.
Är bland de tyngsta jag någonsin vandrat.
Att jag kanske aldrig får tillbaka Therealme.
Att jag länge än kommer att fundera på.
Om det ska hända igen.
Så...
Särskilt berikande.
Skulle jag kanske inte kalla det.
