Reservkraft.

I dag.
Har hälften.
Passerats.

Behandlingsschemat.
Liknar.
Fortfarande.
En virkbeskrivning.
Med alla.
Upprepningar.
Men ändå.

Jag förundras.
Över att det går.
Att en kropp kan orka.
Och en själ.

Och jag förundras.
Över definanära.
Som gärnager.
Reservkraft.
När egen.
Tryter.

Vilka fantasktiska.
Människor.
Jag känner.

Justnulivet.

Lever fortfarande.
Mitt i.

Inte i början.
Inte i slutet.
Men mitt i.

Det är oändligt kvar.
Vissa dagar mer.
Andra mindre.

Orken är sådär.
Själen är trött.
Kroppen ganska slut.

Men hoppet.
Jo. Det frodas.
Med hjälp av alla fina.
Som vaktar mig.
Hejar. Peppar.
Återkommer.

Jag är så glad.
Att de inte ger upp mig.
Att de väntar.
För snart.
Är jag.
Tillbaka.

Mitt i.

Sakernas tillstånd.
Har varit.
Besynnerliga.

Det finns en mening.
I att inte veta.
Vad som väntar.

Mitt upp i.
Finns sällan.
Någon återvändo.

Och på något sätt.
Går det.
Överlever man.

Och dagar.
Blir.
Till veckor.

Hade jag vetat.
Innan.
Hade jag aldrig.
Aldrig.
Aldrig.

Nej.
Inte. Det.

Flöten.

Då.
I de svarta hålets tidevarv.
Var en av de.
Svårasteochtuffaste.
Lärdommarna.

Att de jag räknade med.
Skulle finnas där.
Inte fanns.
Mittialltdetsvarta.

Samtidigt fick jag också.
Fina överraskningar.
I form av nya flöten.
Som jag inte räknat med.

Efter det.
Gallrade jag hårt.
Bland vilka som räknas till nära.

I dag vet få.
Och nogautvalda.
Mycket för att slippa bli besviken.

Nu när orken tryter.
När jag själv flötar andra så dåligt.
Är trött. Uppgiven.
Ynklig. Sliten.
Rätt oduglig.

Är jag så.
Obeskrivligt glad.
Hjärtinnerligt tacksam.

För de fina.
Som finns där.
Oavsett.
Min status.

De som flötar.
Hejar. Peppar.
Allt vad de orkar.
Fast gensvaret.
Tillfälligt kanske uteblir.

Hur skulle det gå.
Utan dom?

Grått.

Långväga läkare.
Har dragit upp riktlinjer.
För ytterligare ett försök.

Att med medicin.
Under sexveckor.
Få bort.
Det grå.

All kraftochork.
Jag lyckats samla.
Bara rann bort.

Jag konstaterar.
Att fruktansvärd huvudvärk.
Och dubbelseende.
Är nya tillskott.
På biverksfronten.

Vissa stunder.
Ångrar jag.
Attjagsaja.

Jag hade velat säga.
Jag orkar inte mer.
Låt den vara.
Jag struntar i den.
Men beslutet.
Var någon annans.

Att bo i någon annans kropp.
Gå på halvfart.
Inte orka.
Inte vilja eller kunna.
Har slitit mer.
Än jag vill erkänna.

Jag insåg det i går.
När jag inte orkat svara.
På ett endaste sms.
Inte skickat några heller.
Fast jag tänktevilleborde.

Och dessutom.
Duschade.
Med lampan.
Släckt.

Vemod.

Så har ytterligare.
Ett år.
Passerat.
Utan Nils.

Hjärtat slår sina slag.
Dagar kommer och går.
Oavsett.
Det är lite märkligt.

Ringde Karin i 0485.
Hon lät trött.
Jätte.

När vi pratar.
Får jag alltid en känsla.
Av vemod.
En klump i magen.

Så där som när man ser små glasspinnekors i skogen.
Med texten: -Du var den bästa hamstern.
Skrivet av vad man förstår, ett väldigt ledset barn.

Som när man ser mammor eller pappor.
Som går jättefort och håller ett litet barn i överarmen.
Och efter springer barnet i obekväm overall och ropar: - Vänta, du går för fort.

Eller som när man handlar på Ica.
Och ser en liten tant som handlar enportionsförpackningar.
Och med darrig hand betalar på öret.

Det är liksom.
Det sorgligaste jag vet.

Den där känslan.
Av vemod.
Ensamhet.

Och något obestämbart.

Mellan dagarna.

Där vi bodde förr. Iskall Annandag 2010.

Stillaochlugnt.
Kallt.
Slött.

Ungefär så.
Är justnulivet.
Så här.

Mellan dagarna.