Men tänk ändå!

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta.

T ex när man har ett mail i sin mailbox från två utvecklingspedagoger.
Som hört av skolchefsbekanten att vi ska ha utbildning med hans personal.
Om formativ bedömning.
Precis det de behöver till sina rektorer i sin intilliggande kommun.
En förfrågan.
Om vi...

Och detta sker samma dag som man fått IG på samtliga bedömningspunkter av sin läkare.
Ingen otydlig bedömning.
Tvärtom.
Jättetydlig.
Jätte.
Jätte.

Så jag slår bort tankarna på att det kanske inte skulle bli så mycket mer jobb.
Bestämmer mig för att det inte är rimligt.
Att jag har mer än nog.

Duktig flicka!

Trött i tanken.

Alla dessa tankar, som bara hoppar och far.
Ungefär som lotto-kulorna i den där apparaten.
Tankar som inte hittar sin plats.
Som inte slår sig till ro.
Som inte vilar.
Är oerhört tröttsamt.
Stressande.
Ledsnande.

Jag försöker sortera dem.
Det är som ett plocke-pinn.
Rör jag i fel tanke, kanske allt rasar.
Det vore inte så bra.

En del går inte att sortera.
De bor innerst inne.
De är de som inte kan vila.

Som tröttar.
Stressar.
Ledsnar.

Öppet sinne?

Jag försöker ha ett öppet sinne inför de frågor som ställs angående dagarna i juni.
Ibland lyckas jag.
Ibland går det sämre.

Jag brottas med viss bristsyn.
Ser folks brister.
Mer sällan nu.
Men dock.

En fråga i mailboxen i dag:
- Har du inget bra dokument du kan visa oss, så vi slipper utforma ett själva?
Vad svarar man på det?
Att man hoppats att ingen skulle ställa den frågan?
Att man hoppats att det skulle vara annorlunda i den här personalgruppen?
Att man tänkt att de pedagogiska diskussionerna skulle göra sitt?

Dokumenten, som är de otryggas livboj.
Som de klamrar sig fast vid.
Som blir det viktiga.
Istället för att släppa allt det.
Öppna upp för det nya tänket.
Och till slut inse.
Att hur blanketten jag dokumenterar på ser ut.
Är helt oviktig.

Är det ok om jag svarar det?
Skulle inte.
Tro.
Det.

Vad är syftet?

Ja, det funderar nog de flesta kursare på just nu.

Huvudet är tomt och fullt på en gång.
Som det snurrar.
Tänka.
Om.
Nytt.
Och igen.

Nu har jag inte bara ett syfte att fundera på.
Det här med den formativa bedömningen...
Gav i dag 48 mail i inkorgen.
Med frågor.
Av de skiftande slag.

Nåt har satts i rörelse även där.
Då kommer tvivlet.
Ror vi i land det?

Vet du, sa medskribenten:
-Vi har banne mig inget val.

Och det mina vänner.
Är dagens sanning!

De skriftliga omdömen...

... som ska ges till alla elever från årskurs 1, står i fokus under utbildningsdagarna i skolchefsbekantens kommun.

Att ändra sitt tänk är svårt och jag börjar mer och mer inse att den formativa bedömningen är en stor gråzon för många. Vi får en hel del frågor efter artiklarna kring det och jag sliter mitt hår i någon slags frustration över att inte kunna förklara nog tydligt, nog bra, nog ingående.

Tyvärr ser många lärare dokumentationen av elevernas kunskaper som ett administrativt eller byråkratiskt arbete, inte som ett pedagogiskt, som faktiskt är syftet.

Dokumentationen ska stödja elevernas fortsatta lärande och det är här problemet ofta ligger. Allt för många frågor vi har fått handlar om vad som ska sparas och finnas med i dokumentationen. Vad eleven gjort och arbetat med är inte i första hand det som ska finnas med utan det är resultatet som ska stå i fokus.

Med resultat utifrån kvalitativ kunskapssyn menar man de ställen i arbeten där det kommer till uttryck HUR eleven använder sina kunskaper för att analysera, dra egna slutsatser, göra jämförelser, föra diskussioner, värdera osv. Det är elevens förmåga att använda sina färdigheter som ska betraktas som resultat. En bra formativ bedömning beskriver konkret hur långt eleven kommit i sin utveckling av de kunskapskvaliteter som målen beskriver. Sen talar den också om vad som är nästa steg i elevens utveckling.

En bra, lättförståerlig pp-presentation på en ungefär 15-20 bilder om detta mottages tacksamt.
Gärna med tydliga exempel ur verkligheten.
Helst testad på en grupp åhörare.
Med gott resultat.

Överkrav?
Nåt sa mig det...

Skolk?

I dag blev det inget skoljobb.
Inte på hela dagen.
Det blev annat.

Kaffe.
Soffan.
En klok vän.
Samtal.
Närhet.

Det blev en bra dag.
På många sätt.
Innerst inne och ytterst ute.
Ja, så blev det!

Post it-perioden.

Det där med att ha vänner som känner en innerst inne är lite speciellt. Fikade med L i dag. Mitt i den häftigaste trädgårdsdiskussionen säger hon plötsligt:

- Hur mår du?
- Eh... men det är fint.
- Jaha... tror du solbrännan lurar mig, eller?
- Sluta. Du är sur bara för att jag inte haft tid att träffas!
- Jag är verkligen inte det. Däremot oroar jag mig.
- För?
- Den där tomma blicken, näsblodet, att du glömmer och skriver allt på post it-lappar... jag har sett det förut, fortsättningen är inte så kul.
- Lägg av! Jag lärde mig en del den gången.
- Hur många post it lappar har du på köksbänken?
- Ingen aning. Några...
- Du är i post it-perioden, det vet du! Räkna dem när du kommer hem och tänk efter!

Jag kom hem.
Räknade.
Tänkte efter.
Och log.
Över L.
Som vill.
Väl.