Strössligt.

I kallaste.

Och mörkaste.

Värstamånaden.

När sova.

Och jullov.

Är mantran.

Piggar R upp.

Med en Mp3.

Laddad med finfina.

Sommarlåtar.

Och en burk.

Strössel.

För att färgerna.

Ska göra mig.

Piggareochgladare.

Fint det.

J.

Det fanns en gång.
När det var vi.
När det var jagtyckeromdig hundra gånger om dagen.
När det var jagdörutandig.
När det var vivivi.
Alltid och för evigt. Vadsomänhänder.

När det var fem timmar långa telefonsamtal.
Även från USA, fastän det var så dyrt.
Bara för att han ville och inte stod ut.

När han kom till min skola och alla undrade vem han i hockeyjackan var.
Var svaret så självklart.
Hanärminbästevän.

Han räddade mig när jag var fjorton.
Han räddade mig hundra gånger efter det.
Men mest av allt räddade han mig då.
Från allt. Från mig själv.

Vi träffades på ett träningsläger.
Han klättrade upp i min våningssäng en onsdagsnatt.
Satte pekfingret för munnen och lade sig bredvid mig.
Frågade: - Sover du?

Och jag skakade på huvudet.
Och jag var fjorton år.
Och aldrig någonsin hade någonsomhan legat så nära.

Och tiden bara stannade.
Han låg bredvid mig, tittade upp i taket och pratade tyst.
Om musik, om träning, om sinsport.
Om min.

Jag förstod inte varför det var mig han klättrade upp till.
Varför det var min kudde han ville dela.
Det låg tio andra flickor i det släckta rummet.
Och alla de. Var vackrare. Än jag.
Men det var ändå min säng han valde.

Och så blev det vi.
Vi tränade. Tävlade. Vann och förlorade.
Skrattade och levde. Närde och tärde.
Vi fanns hos varandra. Vi bytte blandband och hemligheter.
Det var hockeysvett och skidpjäxor. Kolhydrater och olivolja.
Matkrångel och slitna ledband. Tårar och lycka.
Vi var femtonsextonsjuttonartonnittontjugo.

Och sen fanns vi inte längre.
Bara ett jag. Och ett du.
Det finns hundra anledningar till det.
Men nog ingen tillräcklig.
Egentligen.

Ibland skickar vi ett mail.
Det skulle kunna stå.
Hejhurhardudetmårdubra?

Men det står aldrig så.
Det står alltidalltid.
Vadsomänhändevarduminbästavän.

Och någon av oss svarar tillbaka.
Jagvet.
Påriktigtvetjagdet.

I dag.
Kom ett sånt.
Mail.

Bortlängt.

Freedom beach, december 2009.

Bortlängt.
Är det ett ord.
Som finns?

Jag har i alla fall.
Det.
Nu.

Bara så.
Ni.
Vet.

Så smått.

Ljus i novemnermörkret. I dag. 2010.

I dag.
Är hjärtat.
Mjukt.

Har gjort.
Brasaker.
Vilat. Läst.
Lekt med foton.

Funderat.
På behandlingförgråfläck.
Utan att.
Panikandas.

Misstänker.
Att jag får.
Samlaihopmig.
För kraftansträngning.

Alla.
De känslor.
Som finns i det.

Kan liksom.
Omöjligt rymmas.
I en femtiosjukiloskropp.
Med bara ett.
Hjärta.

Fruset.

Vintrigt hundkex. Vintern 2009.

På något vis.
Lika oförberedd.
Varje år.
På mörker.
Och kyla.

Känner mig blek.
Slut. Spak.
Gammal.

Försöker.
Ta beslut.
Ombehandlingsmetod.

Man klarar.
Mycket mer.
Än man tror.

Det får jag bekräftat.
Gångpågång.

Nu behövs bara.
Ett reservbatteri.
Och en.
Mängd.
Mod.

Vissa dagar...

...piskar snön.
Ens ansikte.
Och man ångrar.
Att man steg upp.

...piskar provsvar.
Ens hjärna.
Och lämnar.
Ingen ro. Alls.

...piskar tröttheten.
Hela ens existens.
Och man undrar.
Hur man ska orka.

...vill man bara.
Hoppas.
På en bättre dag.
I morgon.

I bil.

Kompakt mörker.
Regnsmatter mot rutan.
Mucho Gusto utlovar radiosport.
I timmar.

Vi kan vara.
Var som helst.
Mellan A och B.

Bara mötande strålkastare.
En och annan.
Varningsskylt.
Vittnar om annat liv.
I den här stunden.

De båda fina.
Sover bak.
Minns ron.
I att somna.
Till motorljudochregnsmatter.

Minns friden.
I att se stjärnorna.
Genom bakdörrsrutan.
Innan man somnade.
Allt annat försvann.
Snabbt.
Men stjärnorna.
Rörde sig långsamt.

I kväll.
Ser man inte stjärnorna.
Vi åker genom.
Det svartaste svarta.

Bort och hem.
På samma.
Gång.