Vad är syftet?

Ja, det funderar nog de flesta kursare på just nu.

Huvudet är tomt och fullt på en gång.
Som det snurrar.
Tänka.
Om.
Nytt.
Och igen.

Nu har jag inte bara ett syfte att fundera på.
Det här med den formativa bedömningen...
Gav i dag 48 mail i inkorgen.
Med frågor.
Av de skiftande slag.

Nåt har satts i rörelse även där.
Då kommer tvivlet.
Ror vi i land det?

Vet du, sa medskribenten:
-Vi har banne mig inget val.

Och det mina vänner.
Är dagens sanning!

De skriftliga omdömen...

... som ska ges till alla elever från årskurs 1, står i fokus under utbildningsdagarna i skolchefsbekantens kommun.

Att ändra sitt tänk är svårt och jag börjar mer och mer inse att den formativa bedömningen är en stor gråzon för många. Vi får en hel del frågor efter artiklarna kring det och jag sliter mitt hår i någon slags frustration över att inte kunna förklara nog tydligt, nog bra, nog ingående.

Tyvärr ser många lärare dokumentationen av elevernas kunskaper som ett administrativt eller byråkratiskt arbete, inte som ett pedagogiskt, som faktiskt är syftet.

Dokumentationen ska stödja elevernas fortsatta lärande och det är här problemet ofta ligger. Allt för många frågor vi har fått handlar om vad som ska sparas och finnas med i dokumentationen. Vad eleven gjort och arbetat med är inte i första hand det som ska finnas med utan det är resultatet som ska stå i fokus.

Med resultat utifrån kvalitativ kunskapssyn menar man de ställen i arbeten där det kommer till uttryck HUR eleven använder sina kunskaper för att analysera, dra egna slutsatser, göra jämförelser, föra diskussioner, värdera osv. Det är elevens förmåga att använda sina färdigheter som ska betraktas som resultat. En bra formativ bedömning beskriver konkret hur långt eleven kommit i sin utveckling av de kunskapskvaliteter som målen beskriver. Sen talar den också om vad som är nästa steg i elevens utveckling.

En bra, lättförståerlig pp-presentation på en ungefär 15-20 bilder om detta mottages tacksamt.
Gärna med tydliga exempel ur verkligheten.
Helst testad på en grupp åhörare.
Med gott resultat.

Överkrav?
Nåt sa mig det...

Skolk?

I dag blev det inget skoljobb.
Inte på hela dagen.
Det blev annat.

Kaffe.
Soffan.
En klok vän.
Samtal.
Närhet.

Det blev en bra dag.
På många sätt.
Innerst inne och ytterst ute.
Ja, så blev det!

Post it-perioden.

Det där med att ha vänner som känner en innerst inne är lite speciellt. Fikade med L i dag. Mitt i den häftigaste trädgårdsdiskussionen säger hon plötsligt:

- Hur mår du?
- Eh... men det är fint.
- Jaha... tror du solbrännan lurar mig, eller?
- Sluta. Du är sur bara för att jag inte haft tid att träffas!
- Jag är verkligen inte det. Däremot oroar jag mig.
- För?
- Den där tomma blicken, näsblodet, att du glömmer och skriver allt på post it-lappar... jag har sett det förut, fortsättningen är inte så kul.
- Lägg av! Jag lärde mig en del den gången.
- Hur många post it lappar har du på köksbänken?
- Ingen aning. Några...
- Du är i post it-perioden, det vet du! Räkna dem när du kommer hem och tänk efter!

Jag kom hem.
Räknade.
Tänkte efter.
Och log.
Över L.
Som vill.
Väl.

Personalutvecklingsdagarna...

...i skolchefsbekantens kommun håller på att form.
2 föreläsare är bokade.
Arbetsmaterialet som personalen ska jobba med innan dess är på gång.
Sjukt med jobb.
Men kul.
Lite för kul.
Konstaterade medskribenten och jag i går.
Skönt att vara på gång.
Att ha koll.
Och struktur.

Annat blir lidande.
Skolan.
Sömnen.
Hälsan.
Jag borde ta tag i det.
Jag måste nog det.

Typ nu.

Ibland...

...tänker jag, att det där med skolan är otroligt tungrott!
Ibland tänker jag, att jag vill annat. Se skolan i ett annat ljus.
Ibland tänker jag, att jag vill se det positiva och skapa skillnad.
Oftast tänker jag, att det finns ett och annat att göra.

Men det är inte lätt.
Hur gör man?

Hur vi lär?

När vi lär oss tittar vi på hur andra gör.
Vi imiterar och prövar.
Vi lånar kompetens innan vi själva erövrar den.
Det borde vara en modell för det lärande vi vill ska ske i klassrummen.

Leif Strandberg skriver: "föräldrarna börjar prata med ett barn som inte kan prata. Men det är så föräldrar gör. De tillskriver barnet pratkompetens. De avkräver inte barnet något språk. Föräldrar välkomnar barnet till samtal. Barnet blir omedelbart och villkorslöst en fullvärdig medborgare i "the community of talkers". Genom det får barnet tillgång till språket.
(Rätt till kunskap 2008)

Vi måste komma åt vår vilja att lära, det är den som är förutsättningen.
Den kan inte komma ur det tomma intet då det gäller områden vi är obekanta med.
De väcks då vi är i närheten av någon annans kompetens.
Det är därför vi sneglar som nybörjare på det proffs som står bredvid oss.
Det gäller hockey, skidåkning... ja vad som helst.

Genom att vara medveten om den modellande roll man har som lärare kan man utveckla ett tryggt lärande i klassrummet.

Så tänker jag.
Som sneglar nyfiket mot alla möjliga håll.
Så mycket det finns.
Att lära.